Jag tor jag har kroppsegna betablockerare. Har inte lyckats bli riktigt anfådd en enda gång på cykeln. Det är alltid musklerna som säger ifrån. Ändå är jag uthållig och får inte ont efter och så. Fattar inte. Långsam är jag ju också, men jag tycker att t.ex. i en brant uppförsbacke borde jag kunna bli anfådd. Klart jag andas snabbare, men aldrig värre än att jag skulle kunna prata ganska obehindrat, tror jag.
Förra vändan jag cyklade, i början av sjukdomen alltså, trodde jag att det var att cykla så fort som möjligt som gällde, som byggde kondition och brände fett bäst. Så jag remmade på och hade häftig andning hela tiden, så där så man står och flåsar ett tag efter att man stannat. Så jag har kunnat.
Detta skrev jag, hemul, av misstag och inte stackars Sorla.