Jag såg en förklaring i en artikel för ett tag sedan om varför det inte bara handlar om hur mycket man äter utan om vad man äter.
Om någon äter tex 2000 kcal med mycket kolhydrater vilket ökar insulinhalten och startar inlagrin i fettlagret. En stund senare sker det klassiska att man behöver ny energi. Energin man just stuvade undan är inte tillgänglig då man har för mycket insulin i blodet för att kunna ta av reservlager - ingen energi tillgänglig, måste äta igen. Så mitt vanliga bondförnuft säger mig att det är klart att man har mindre tendens att gå upp när fettet är tillgängligt för bruk och bättre chans att hålla ämnesomsättning uppe med low carb. Dessutom var detta ju ingen expert precis, utan en person som skriver olika böcker om hälsa bla om rökning. Hon kan ju handplocka sina studier som hon vill också. Sedan har den genomsnittlige amerikanen ju ännu sämre utgånsläge med mat. Som det nämdes av Taube blir det ju lätt en självuppfyllande profetia om man säger att man inte kan gå ner och hålla det, då är det ju bara att äta på och sluta försöka. Så jag köper inte artikeln, iaf inte om man anpassar sin kost som de flesta här gör. Ens matbehov är ju inte heller samma. I artikeln verkade ju den konstant kaloriräknande kvinnan lite smått plågad av att inte kunna äta mer än max 1800 kcal per dag. Om jag får äta så mycket jag vill skulle jag inte gå över 1800 kcal på lchf - problem solved
Hur ser du förresten att jag har läst denna tråden??