För det mesta blev jag rejält mätt. När jag viktväktade däremot var de lite samma känsla som nu. Något fattas liksom för att den riktiga tillfredställelsen ska infinna sig. Men efter pasta har det varit riktigt illa. Proppmätt först och efter en timme vrålhungrig. Jag kunde lika gärna inte ha ätit alls.
Det är tur att jag har ganska bra känsla för hur mycket som är "normalt" för mig att äta. Annars skulle jag nog kunna äta mig tjock efter ett tag. Även på min variant av LCHF.
Fördelen med att äta som nu är ändå att jag inte blir så vrålhungrig längre. Jag hamnar aldrig i läget att "jag bara måste ha mat, på direkten, annars kommer någon stryka med på kuppen, och det är inte jag"-hungrig. Det är väldigt skönt. Men proppmätt. Nä, det är svårt att bli.
Ikväll var det en del fusk. Någon matsked glass, några vindruvor, en halv kiwi och en kvarting banan. Mörk choklad och grädde ser jag däremot inte som fusk. Några klyftor potatis till köttgrytan var också lite bonusgott.
Nu är jag hungrig igen, fast jag vet att det är i mitt huvud det sitter. Så det tänker jag ignorera, mer för att jag inte orkar fixa något nu än för någon annan anledning. Jag bantar ju inte. Det går nog att somna ändå.