När viktminskning är målet

[Susen]

OBS! ETT LÅNGT INLÄGG!

Ny på detta forum men inte ny med att äta LC.
Runt 2003 upptäckte jag Montignac som förespråkade en kost baserad på "medelhavsmat" med mycket lite kolhydrater men desto mer kött och fett.
Sedan dess har jag ätit efter denna "princip" och när den sk. GI-kosten kom någon gång runt 2008-2009 så var jag redan hemma i hur jag åt.
Jag har aldrig varit en gottegris.
Chips, godis och kakor kanske jag åt/äter mellan fem till tio gånger på ett helt år... ja, så sällan äter jag ren skit.
Jag har alltid lagat min mat från grunden med råa, fina färskvaror. Detta kommer dels från en taskig ekonomi under studietiden på åttiotalet och dels från min mormor som lärde mig laga/göra mat på gammeldags vis från grunden.

När jag skulle fylla 30 år såg jag till att komma ner till 60 kilo (mäter ca 168-170 cm) och var nöjd med det.
Åren går och när jag är 39 år så träffar jag en man. Vid det laget hade jag inte längre räknat med att träffa någon och barn var uteslutet.
Nåväl, vi träffas, tycke uppstår och 2003 gifter vi oss och i juni 2004 föder jag mitt första och makens tredje barn. Just innan jag blir gravid tror jag att jag väger knappt 70 kg.
I och för sig inte så konstigt då jag vet att vikten stiger med stigande ålder plus att god mat och kärlek gör sitt till.

Jag går upp i runda slängar 30 kilo och jag tror att vågen tangerar 98 kilo när jag är i slutet på graviditeten! 
Förlossningen tar 23 timmar och jag är bra ledbruten efter den pärsen men sen är det bara att invänta amningen.
Amningen är inga problem. Jag ammar och lilleman suger. Resultatet blir att jag rasar ca 30 kilo på tre månader! Hola baby... de däringa 30 kilona var ju inget att oroa sig för ju 

Vad händer? Jo, en kvinna som i princip varit singel i hela sitt liv och inrättat hela sitt liv efter det står helt plötsligt med ett nytt litet liv att ansvara för plus ett hem med en  man, och en karriär på ett kontor vars utländska ägare inte kan stava till VAB!
Vad göra? Jo man säger upp sig. Maken tjänar bra med pengar i matvarubranschen och jag sköter vår ekonomi hemifrån plus att jag början arbeta i min mors företag med redovisning.
Nu händer någonting med mig. Jag tappar helt bort mitt tålamod och jag grinar i ur och skur. Jag ser ingen glädje i mitt barn och jag irriterar mig på skrik och blöjbyten och börjar fundera på om inte mitt liv innan man och barn var bättre.
I efterhand (jag utelämnar en hel del) så förstår jag att jag har drabbats av någon form av förlossningsdepression eller vad man nu ska kalla det.
Livet saknar mening och barnet jag har är bara till besvär.

Åren går och jag lagar bra mat. Riktigt bra mat! Jag formligen älskar att laga mat, egentligen skulle jag nog blivit kock när jag tänker efter.
Anno 2006 kommer problem. Problemen är av ekonomisk karaktär men inte så att vi själva har dålig ekonomi. Någon annan har agerat trolöst mot oss och vi får stå till svars för det trots att vi är oskyldiga.
Denna oro börjar mala inom mig och lämnar mig inte. Den maler och maler och till slut, samma dag som min son fyller två år, drabbas jag av en panikångestattack inne i leksaksaffären där jag och lilleman står för att välja ut en fin leksak.
Jag får panikångest, ont i hjärtat och dödsskräck. Jag sätter mig ner på en stol och försöker hämta andan och lugna ner mig. Efter det går jag och lilleman till min man som arbetar i närheten för att... ja, jag vet inte, men antagligen vill jag ha hjälp.
Han ser direkt att något har hänt och säger till mig att jag ska ta mig till vårdcentralern.
Han kan inte slita sig så jag får ta med lilleman dit.
Väl där ringer jag min mamma och snabbt förklarar läget.
Personalen tar blodtryck och blodprov. Jag får nitroglycerin under tungan i förebyggande syfte och en ambulans beställs. Min goa lilleman som fyller två år samma dag, undrar vad det är med mamma. Personalen är jättegulliga och tar fram leksaker till honom och till slut kommer ambulansen för att hämta mig. Min mamma har ännu inte anlänt till vårdcentralen och jag får lämna den och se min son stå där ensam och undra vart hans mamma ska ta vägen. Den känslan var fruktansvärd.

Nu kortar jag ner berättelsen fast jag skulle kunna skriva hur mycket som helst.
På sjukhuset konstaterar de att det inte är något med hjärtat utan jag har drabbats av en mycket kraftig panikångestattack. Jag får lugnande medicin och rådet att kontakta läkare på vårdcentralen när jag kommit hem.
Så, efter besök och prat, så äter jag från 2006 antidepressiv medicin och senare blodtryckssänkande medicin. Från denna händelse har jag ökat 20-25 kilo i vikt och där står jag fortfarande kvar idag.
Jag måste också flika in att jag konsumerar nog mer rödvin än svensken i gemen men inte mer än spanjorer i Spanien. Jag har självmedicinerad med vin innan men idag dricker jag inte dessa mängder.
Vin innehåller minimalt med kolhydrater men uppehåller förbränningen.

Vad beror viktökningen på?
Jag är inte sockerberoende.
Jag har ätit hemmalagad mat och inga halvfabrikat någon gång i livet. Mycket protein och grönsaker och kolhydrater i form av fullkorn.
Jag har i princip aldrig ätit eller varit sugen på godis, chips, Coca Cola, kakor eller någonting som kännetecknar ett sockerberoende.

Jag tror min viktökning beror på den antidepressiva medicinen jag fick. Fram till jag var 44 år, när detta hände, har jag inte ätit en enda medicin i någon form.
Nu har jag ätit enligt LCHF sedan november-december 2010 och inte gått ner ett kilo ens.
När jag började vägde jag 91.6 kg och idag väger jag samma!
I höstas fick jag dessutom för högt blodtryck och fick medicin mot det också.
Ett tag i vintras kunde jag lägga av med blodtrycksmedicinen då blodtrycket sjönk efter att jag startat med LCHF! (Bra va!) men då inte orsaken till mitt bryt (den ekonomiska dispyten) fortfarande inte var klar, fick jag ett bryt igen och blodtrycket sköt i höjden.

Kan det vara så att det enbart är min medicin som är boven i mitt viktdrama?
Vad fan ska man göra?
Man läser om framgångssagor där människor slutat med bullar, kakor, Coca Cola, pasta, smörgåsar och allt möjligt, och bara rasat i vikt.
Men vad gör man om man aldrig äter detta? Vad gör man om man inte har detta att dra ner på? Vad gör man om man inte varit ”sockerberoende”?

Shit, det här blev långt.
Om ni orkat läsa ända hit så vore det roligt med en tanke.
Jag är så trött på att vara fet. Det är inte jag!
Jag vill tillbaka till i alla fall 70 kilo och det är drygt 20 kilo.
Ska jag hålla ut? Hur lång tid kan det ta innan det visar sig?
Vad göra?

Tack för att du orkat läsa så långt.

[moncaponca]

Nu har jag inget bra svar eller några goda råd då jag sitter lite grann i samma båt, svårt att få ner vikten, och precis själv börjat äta sertralin mot depression....
Men en sak kan jag säga - jag känner med dig!
Tillsammans här - med alla andra nutcases, kan vi kämpa skratta och gråta och till slut kanske hitta en väg ur hålan som övervikten tenderar att dra ner oss i.
Mår man dåligt i själen, kan kroppen slå bakut och tvärnita....så är det nog, till viss del....även om man tycker att man sover bra så kanske den inre stressen ser till att man är just det: Stressad.

Vet inte om detta gav dig något men jag stöttar dig här i vått o torrt! 
Kram! 

[hemul]

"Vissa antidepressiva mediciner kan ge viktuppgång"

Men det behöver inte vara det. Vi är nog rätt många som inte gick ned spontant på lågkolhydrat heller.

Tack för din historia. Hoppas verkligen allt kommer att lösa sig. Jag tror nog att lågkolhydratkosten kommer att ge dig styrka att stå ut med problemen och kanske hjälpa mot depressionen också. Det är så många som har berättat om sådant.

[Ninnan]

Jag tror inte Sertralin ger viktuppgång    slå i Fass.

[moncaponca]

Nej, att sertralin ger viktuppgång är inte säkert. Förra gången, för 9 år sedan när jag var deprimerad så fick jag föregångaren, zoloft och gick ner i vikt som en bonus när jag mådde bättre, och jag är ingen tröstätare.... Jag hade i princip samma symptom som då...det var just därför jag sökte läkarhjälp i maj förra året och blev avfärdad med att jag behövde vila... men nu får vi se vad som händer...det tar ju några veckor innan det hjälper. Men, i vilket fall som helst, är man stressad och mår dåligt, psykiskt, då kan man få symptom som viktuppgång och kronisk trötthet, som jag tex har....

[Ninnan]

I de flesta fall vet alltid patienten bättre än läkaren!  alltså då läkaren tyckte du skulle vila.
Hoppas du snart känner det vänder 

[moncaponca]

Ja, snart en vecka avklarad, minst två till innan jag kan förvänta mig resultat....

[idalinda]

Tack för din berättelse!

Alla här kämpar på på olika sätt, och sakta hittar vi olika vägar ut ur jobbigheter och övervikt.
Börja gärna en dagbok och babbla om allt möjligt, det är bra för en själv att läsa om sig själv bakåt
och även få stöd och tips på personligt sätt.

   och självklart får du en bukett med

[kwidell]

För det första: Välkommen hit Susen!     

för det andra:  villken jobbig situation du har och har haft. jag kan knappt föreställa mig hur hemskt det måste kännas emellanåt.    även om också jag har drabbats av depression tidigare.. så har jag tack och lov sluppigt panikångesten som du beskriver. Önskar verkligen att du snart ska få må "bra" igen! eller i alla fall bättre! ...

varför kilona inte ger med sig har inte heller jag något direkt Svar på.... men jag misstänker, precis som vännerna här ovanför, att det kan ha med kroppens stress att göra... att kroppen är i ett ständigt stadium av "panik" villket gör att den inte på några villkor vill släppa ifrån sig kilona... sen tror jag säkert att medicinerna påverkar där också!... allt sammspelar på något konstigt sätt... och i ditt fall till det sämre, viktmässigt...  .... ja även i mitt fall viktmässigt förståss... även om jag har en hel del kilon mer än du   

håller tummarna för att du ska må bättre snart och att kilona ska rasa av dig likt fjolårets löv! 

 

[Sorla]

Hej Susen.

Och varmt välkommen till det mest varmhjärtade och galna forum du kan tänka dig. 

När jag läser din berättelse blir min reflektion - en till som inte passar in i mallen..... Vi har just haft en ganska intressant debatt om sockerberoende versus icke sockerberoende i debatten om överviktiga. Allt kretsar kring att man antas vara just sockerberoende när man är överviktig. Om du inte redan har hittat till den debatten länkar jag dit.

http://forum.fetbobba.net/index.php/topic,2540.msg35273.html#msg35273

Själv är jag inte överviktig. Inte heller lider jag av depression. Så jag kan inte säga att jag vet hur du har det. Men en normaldos empati har jag i alla fall. Och du behöver en rejäl  för det första. Och sen tror jag att råden du redan fått. Tex att starta en liten dagbokstråd kan vara en bra start. Vad du väljer att skriva där är upp till dig förstås. Men min personliga övertygelse är att problem och funderingar som skrivs ner och stöts och blöts lite brukar smulas ner efter några ronder här hos oss. Och när smulorna blivit tillräckligt små, är de lätta att spola ner i närmaste kompostkvarn. Nu skämtar jag lite, men lite uns av allvar ligger det ändå i det jag säger. 

[Susen]

Hej och ursäkta att jag inte svarat tidigare. Har varit i Spanien i en vecka.
Där blev det mycket vin kan jag säga men maten var det inga problem med.
Vad gulligt ni skriver! Tack för alla !
Jag bestämde där nere att det är dags att dra ner på rödvinet. Enbart dricka torsdag till söndag. Det är alltid en början, måste ju inte chocka kroppen i början 
Den ekonomiskt oroliga situationen är ännu inte löst men jag har börjat läsa böcker om tankens kraft och självhjälp för att komma förbi alla dystra tankar.

Tack för glada och värmande ord. Det behövs 

[Nora]

Hej!

Vill också passa på att säga välkommen hit och tack för din berättelse 

Har själv haft en period i livet för många år sedan, då jag med största sannolikhet upparbetade panikångest.
Blev remitterad till psyk av min läkare, men mitt intryck av psyk var att den som jag skulle "prata" med där, var ännu mera illa däran än vad jag kände mig ..   

Jag tog tag i saken själv och beställde tid hos en privat psykoterapeut som passade mitt i blink för min del (Jag tror att om man träffar på "fel" person så blir det inte optimalt ..)
Dyrt var det och tid tog det, men idag kan jag säga att det var värt varenda hundralapp.
Skönast är när man faktisk inser att det inte är något fel på ens huvud, utan det är händelser utanför en själv som får en att må så dåligt att hela själen skriker ..

Önskar dig varmt lycka till med att ta tag i dina dystra tankar och anledningarna till dem.

Stor kram!

[Corny]

Välkommen hem, Susen! Låter härligt med Spanien i en vecka!    Mat och vin ska fö njutas tillsammans, och när ska man göra det om inte i medelhavsländerna?   Det är bäst där!