OBS! ETT LÅNGT INLÄGG!
Ny på detta forum men inte ny med att äta LC.
Runt 2003 upptäckte jag Montignac som förespråkade en kost baserad på "medelhavsmat" med mycket lite kolhydrater men desto mer kött och fett.
Sedan dess har jag ätit efter denna "princip" och när den sk. GI-kosten kom någon gång runt 2008-2009 så var jag redan hemma i hur jag åt.
Jag har
aldrig varit en gottegris.
Chips, godis och kakor kanske jag åt/äter mellan fem till tio gånger på ett helt år... ja, så sällan äter jag ren skit.
Jag har
alltid lagat min mat från grunden med råa, fina färskvaror. Detta kommer dels från en taskig ekonomi under studietiden på åttiotalet och dels från min mormor som lärde mig laga/göra mat på gammeldags vis från grunden.
När jag skulle fylla 30 år såg jag till att komma ner till 60 kilo (mäter ca 168-170 cm) och var nöjd med det.
Åren går och när jag är 39 år så träffar jag en man. Vid det laget hade jag inte längre räknat med att träffa någon och barn var uteslutet.
Nåväl, vi träffas, tycke uppstår och 2003 gifter vi oss och i juni 2004 föder jag mitt första och makens tredje barn. Just innan jag blir gravid tror jag att jag väger knappt 70 kg.
I och för sig inte så konstigt då jag vet att vikten stiger med stigande ålder plus att god mat och kärlek gör sitt till.
Jag går upp i runda slängar 30 kilo och jag tror att vågen tangerar 98 kilo när jag är i slutet på graviditeten!
Förlossningen tar 23 timmar och jag är bra ledbruten efter den pärsen men sen är det bara att invänta amningen.
Amningen är inga problem. Jag ammar och lilleman suger. Resultatet blir att jag rasar ca 30 kilo på tre månader! Hola baby... de däringa 30 kilona var ju inget att oroa sig för ju
Vad händer? Jo, en kvinna som i princip varit singel i hela sitt liv och
inrättat hela sitt liv efter det står helt plötsligt med ett nytt litet liv att ansvara för plus ett hem med en man, och en karriär på ett kontor vars utländska ägare inte kan stava till VAB!
Vad göra? Jo man säger upp sig. Maken tjänar bra med pengar i matvarubranschen och jag sköter vår ekonomi hemifrån plus att jag början arbeta i min mors företag med redovisning.
Nu händer någonting med mig. Jag tappar helt bort mitt tålamod och jag grinar i ur och skur. Jag ser ingen glädje i mitt barn och jag irriterar mig på skrik och blöjbyten och börjar fundera på om inte mitt liv innan man och barn var bättre.
I efterhand (jag utelämnar en hel del) så förstår jag att jag har drabbats av någon form av förlossningsdepression eller vad man nu ska kalla det.
Livet saknar mening och barnet jag har är bara till besvär.
Åren går och jag lagar bra mat. Riktigt bra mat! Jag formligen älskar att laga mat, egentligen skulle jag nog blivit kock när jag tänker efter.
Anno 2006 kommer problem. Problemen är av ekonomisk karaktär men inte så att vi själva har dålig ekonomi. Någon annan har agerat trolöst mot oss och vi får stå till svars för det trots att vi är oskyldiga.
Denna oro börjar mala inom mig och lämnar mig inte. Den maler och maler och till slut, samma dag som min son fyller två år, drabbas jag av en panikångestattack inne i leksaksaffären där jag och lilleman står för att välja ut en fin leksak.
Jag får panikångest, ont i hjärtat och dödsskräck. Jag sätter mig ner på en stol och försöker hämta andan och lugna ner mig. Efter det går jag och lilleman till min man som arbetar i närheten för att... ja, jag vet inte, men antagligen vill jag ha hjälp.
Han ser direkt att något har hänt och säger till mig att jag ska ta mig till vårdcentralern.
Han kan inte slita sig så jag får ta med lilleman dit.
Väl där ringer jag min mamma och snabbt förklarar läget.
Personalen tar blodtryck och blodprov. Jag får nitroglycerin under tungan i förebyggande syfte och en ambulans beställs. Min goa lilleman som fyller två år samma dag, undrar vad det är med mamma. Personalen är jättegulliga och tar fram leksaker till honom och till slut kommer ambulansen för att hämta mig. Min mamma har ännu inte anlänt till vårdcentralen och jag får lämna den och se min son stå där ensam och undra vart hans mamma ska ta vägen. Den känslan var fruktansvärd.
Nu kortar jag ner berättelsen fast jag skulle kunna skriva hur mycket som helst.
På sjukhuset konstaterar de att det inte är något med hjärtat utan jag har drabbats av en mycket kraftig panikångestattack. Jag får lugnande medicin och rådet att kontakta läkare på vårdcentralen när jag kommit hem.
Så, efter besök och prat, så äter jag från 2006 antidepressiv medicin och senare blodtryckssänkande medicin. Från denna händelse har jag ökat 20-25 kilo i vikt och där står jag fortfarande kvar idag.
Jag måste också flika in att jag konsumerar nog mer rödvin än svensken i gemen men inte mer än spanjorer i Spanien. Jag har självmedicinerad med vin innan men idag dricker jag inte dessa mängder.
Vin innehåller minimalt med kolhydrater men uppehåller förbränningen.
Vad beror viktökningen på?
Jag är inte sockerberoende.
Jag har ätit hemmalagad mat och inga halvfabrikat någon gång i livet. Mycket protein och grönsaker och kolhydrater i form av fullkorn.
Jag har i princip aldrig ätit eller varit sugen på godis, chips, Coca Cola, kakor eller någonting som kännetecknar ett sockerberoende.
Jag tror min viktökning beror på den antidepressiva medicinen jag fick. Fram till jag var 44 år, när detta hände, har jag inte ätit en enda medicin i någon form.
Nu har jag ätit enligt LCHF sedan november-december 2010 och inte gått ner ett kilo ens.
När jag började vägde jag 91.6 kg och idag väger jag samma!
I höstas fick jag dessutom för högt blodtryck och fick medicin mot det också.
Ett tag i vintras kunde jag lägga av med blodtrycksmedicinen då blodtrycket sjönk efter att jag startat med LCHF! (Bra va!) men då inte orsaken till mitt bryt (den ekonomiska dispyten) fortfarande inte var klar, fick jag ett bryt igen och blodtrycket sköt i höjden.
Kan det vara så att det enbart är min medicin som är boven i mitt viktdrama?
Vad fan ska man göra?
Man läser om framgångssagor där människor slutat med bullar, kakor, Coca Cola, pasta, smörgåsar och allt möjligt, och bara rasat i vikt.
Men vad gör man om man aldrig äter detta? Vad gör man om man inte har detta att dra ner på? Vad gör man om man inte varit ”sockerberoende”?
Shit, det här blev långt.
Om ni orkat läsa ända hit så vore det roligt med en tanke.
Jag är så trött på att vara fet. Det är inte
jag!
Jag vill tillbaka till i alla fall 70 kilo och det är drygt 20 kilo.
Ska jag hålla ut? Hur lång tid kan det ta innan det visar sig?
Vad göra?
Tack för att du orkat läsa så långt.