Lillfian min har det besvärligt nu. Och jag känner mig handfallen. Trots att jag så väl känner igen mig själv i henne. Hon är pinnsmal, har ett sjuhelsikes humör och en vilja av stål. Petig i maten och det mesta är äckligt. Utom pasta, ris, vitt bröd, pannkaka och godis. En sockerohollic med andra ord. Sås går fetbort. Röror går fetbort. Köttfärssås går ner ungefär en matsked, och den får inte snudda spagettin för då blir det ramaskri. Man äter aldrig pasta eller potatis tillsammans med grytan /såsen eller vad det nu är till. Utan de ska ligga lååångt ifrån varandra på tallriken, så ingen sås kan råka besudla det enda som är ätbart. Dvs pastan eller riset. Fett på kött ger total avsmak. Grytor är otäckt för då ligger gudvetvad inblandat i sås och kött. Hua, man kan bli förgiftad!
Nu har lillfröken två ganska allvarliga problem. Det ena upplever hon nog själv som ett problem, och det andra är det omgivningen som lider mesta av. I alla fall medvetet. I själva verket lider nog även hon, fast hon inte förstår det.
Hon börjar ha svårt med toalettbestyren. Hon får klämma nummer 2 så pass att hon har börjat blöda. Och det gör ONT långt efter. Jag misstänker sprickor innanför analen, så vi försöker smörja. Jag var likadan.
Humöret! Igår var hon på pappas jobb. Där fick hon Cola till lunchen och drickchoklad ur automaten på eftermiddagen. Idag var hon ett monster som man inte fick titta på eller råka komma i närheten av. Tyvärr allt för vanligt när baksmällan slår till. Jag var säkert likadan.
Den gemensamma nämnaren och orsaken till hennes problem är givetvis maten, och kolhydraterna. Jag är ju inte dummare än att jag begriper det. Det svåra är att lyckas erbjuda något annat som hon accepterar. För bråka om maten vill vi inte. Hon äter så lite, att det hon äter behöver få inmundigas i frid och ro. Jag har länge försökt lirka henne att prova något annat än riset osv. Men det är så oerhört svårt när hon är så otroligt kinkig med maten. Bröderna är helt annat virke i. De vräker i sig det mesta vi ställer fram.
Så vad föreslår ni? Hur kan jag ge henne mer fett, på ett sätt som hon accepterar? Och hur skalar jag bort kolisarna? Hon är nyss fylld 9 år.
Stackaren, för det är ju inte ens hennes fel. Jag var ju fettskrämd och kolhydratdriven själv fram till för knappt ett år sen. Och hade också tarmar som levde sitt eget liv. Hon har ju bara fortsatt med det jag en gång har lärt henne.
Det känns som att vi måste anta en gemensam strategi här hemma. Så att hon slipper ifrån detta elände. Stackars liten......
