Jag här kläckt en egen teori, vi kan kalla den The Hemulen Hypothesis.
Både sött och fett är ju awardisar. Man kan väl tänka sig att man kan ha en preferens för det ena aller andra. Att många föredrar sött, det vet vi ju. Jag vet att jag alltid gillat fett och är rätt likgiltig för sött. Ponera att man initialt måste upp i en viss mängd av det beroendeframkallande ämnet ifråga för att utlösa suget. Det kanske krävs stora mängder under lite längre tid för att det riktigt ska sätta in. De flesta sugar junkies har ju svullat socker under långliga tider.
Även om jag alltid gillat fett har jag ju sällan rullat mig i det, inte förrän jag började med lowcarb. Inte ens innan fett blev betraktat som onyttigt svullade man ju smör och grädde. Jag hade mycket smör på mackorna, men jag åt inte så många sådana. Det var annat än hälsoaspekter som hindrade svull. Man slösade helt enkelt inte med sånt förr. Det var nog inbyggt i ryggmärgen på mig. När jag nån gång gjorde det, som den där hinken med apelsinris jag berättat att min kompis och jag brukade dela på helgerna en period, fick jag ju i mig enorma mängder, men det var en lyx liksom, enstaka tillfällen. När det sedan blev en daglig vana på lowcarb bröt helvetet ut i form av ständig hunger (efter ännu mera fett). Nu när jag äter mindre fett kanske jag inte kommer över den kritiska mängden som utlöser sug efter mera.
Jag vet faktiskt att om jag vid enstaka tillfällen ägnat mig åt fettorgier förr, annat än apelsinriset alltså som delvis kan skyllas på kompistryck, så har jag haft svårt att sluta då också så länge det fanns något kvar. Även om det blev pinsamt, typ att de andra middagsgästerna började se lätt förfärade ut.
Låter detta helt flärpigt?