Börjar ana att det kan vara så att jag som inte har som mål att äta så himla lite kolhydrater som de flesta här kanske ändå hör till dem som äter minst... Nä, jag gör ytterst sällan avvikelser från mina "regler" och det innebär för det mesta inte att det blir mer kolhydrater än normalt, bara att de kommer från fel källor.
Förstår mer och mer att det är en välsignelse att inte lita av sötsug. Om jag skulle äta en sked socker rakt av skulle jag kanske må illa, en lagom söt drink skulle jag tycka var gott (Campari och tonic!
), men det skulle inte skapa tillstymmelse till sug. Så DET är jag tacksam över i varje fall!
Jag vet att man ska vara tacksam att det händer nåt alls. Men jag har lowcarbat i snart 6 år vet du, utan resultat på vikten förut. Då vill man ju kompenseras lite för det. Plus att jag är trött på att vara så tjock att det hindrar mig från att göra saker. Och det är jag tyvärr fortfarande. Det är nästan svårare att acceptera nu när jag kan se ett drägligt liv hägra. När man knappt kan ta sig mellan sängen, toan och datorstolen, då raderar man ut allt som svamppromenader, sommarbad, att leka med barn och hundar o.s.v. från medvetandet för att stå ut.
Hade ju hoppats att jag skulle kunna krypa omkring på gräsmattan i sommar, men det ser inte ut så. Efter så många år är ju kroppen inte längre van vid de rörelser den inte kunnat göra på så länge heller, vilket ju gör det ännu svårare, men det är liksom inte läge att börja träna sånt medans man fortfarande är så här otymplig, då poppar väl ett knä eller nåt.
Jag har haft mycket muskelproblem och värk förut. Även om jag anser att det är över nu, så tror jag att kroppen liksom är "skör" efter allt som varit och jag bör nog inte ge mig på saker som kan ställe till det innan jag får tillbaks mer normal rörlighet. Jag är bara 1.66 och nästan allt fett sitter på magen, så jag ser ut som ett jäkla mumintroll. Blir väldig obalans på kroppen på det viset också och balansen har jag för övrigt också fel på. T.ex. om jag ska kliva upp på en liten köksstege så hugger det farligt i ena knät. Jag tror det är för att jag lutar mig framåt (mot skåpet) så jag inte ska få slagsida och trilla utåt och lägger alltså tyngpunkten ännu mera fel än normalt. Sånt där blir det hela tiden med mer "avanderade" rörelser och ställningar och jag törs inte riskera att paja knän eller rygg nu när jag i varje fall kan röra mig måttligt och promenera och sånt.
Så därför har jag bråttom att komma under hundra. För när jag gick upp var det en tydlig gräns ungefär där, runt 95 kanske, när orken inte räckte längre. Så där nånstans bör det väl ligga på nedåtresan också.
2024.04.26 - 07:40:51
