Lillfian mår riktigt bra idag. Har tom åkt och tränat. Med mig är det lite sämre. Har haft ont i magen inatt och hela dagen. Tarmarna är upp och ner. Skäms lite, över att ha misshandlat mig med gluten sen jag kom hem. Men jag har bara inte orkat. Idag tog jag tag i det. Men magen är redan irriterad. Ger det sig inte får jag kalla in farbror doktorn. Men jag drar mig. Är rädd att han vill skicka mig till specialist som ska in med kameran bakvägen på mig då. Det orkar jag inte med just nu.
Idag satt vi ner och samtalade lite maken och jag. Om det som hände i Thailand. Vad som kunde ha hänt och vad som vi kunde ha gjort annorlunda. Mannen är hård mot sig själv och lastar sig själv för att han reagerade för långsamt. Vi har mycket att bearbeta rent känslomässigt. Jag tycker att han skulle behöva vara lite sjukskriven för att ge sig tid att tänka och känna, men det är svårt att få honom med på den idén. Vi är båda skakade över hur det kunde ha gått. Samtidigt har jag svårt att acceptera och förstå hur sjuk jag var och fortfarande är.
Vi har gemensamt kommit fram till att blindtarmen troligen sprack, inte på sjukhuset, utan redan innan vi kom in. Eftersom inget syntes på varken ultraljud eller magnetröntgen. Men det är bara gissningar så klart. Men det skulle kunna förklara varför jag mådde sämre istället för bättre på natten när jag var under observation. Jag tror att den stora bukhinneinflammationen kom igång på natten när det hade läckt ut gojs från blindtarmen under ett antal timmar. Alla säger nämligen att smärtan ska avta när blindtarmen spricker. Och det var ju redan på eftermiddagen typ 3-4 timmar innan vi åkte in. Då lättade det en aning så jag kunde resa mig upp och gå till bordet en liten stund. Sen blev det sämre igen. Det känns som en rimlig förklaring till varför jag hade ont i HELA magen när de ville undersöka mig.
2024.10.07 - 16:21:30
