Tack! Ninnan, du anar inte hur rätt i tiden jag fick de här sanningens orden av dig! Skulle sätta mig och titta tillbaka och minnas känslan av hopplöshet som jag hade för ett par veckor sedan (trodde på fullaste allvar att det var ett par veckor sedan!
) Det var ju förra veckan ju! I torsdags, som jag satt här och grinade floder! På den korta tiden har jag hunnit glömma både känslan av hopplöshet och uppgivenhet, och smärtan.
Nå, jag skulle förbereda mig för att ringa först jobbet, och sedan två läkare. Och den riktiga känslan ville inte infinna sig. Jag hade som vanligt det molande dåliga samvetet. Som om jag skulle till att skolka från skolan. Kändes verkligen jobbigt att behöva ringa jobbet och "ljuga ihop" att jag mår dåligt. Nu säger jag inte att det är ljug, men det k ä n n s som ljug. Jag känner mig verkligen som en gnällkärring och kverulant. Förlåt, kände mig som. Men Ninnan, ditt inlägg hjälpte mig att se återigen vad jag trasslar in mig i min lutherska uppfostran att man "gör rätt för sig" oavsett vad. "Foten i klämm? Jajjemensan!" Jag gör det HELA TIDEN! Och när jag mår som sämst och borde passa på att ropa efter hjälp, då orkar jag inte. Men efter att ha läst ditt inlägg, Ninnan, var det inga som helst problem att finna mig själv och få även min chef att förstå vad jag just nu går igenom. Läkarna har jag inte talat med ännu. Väntar på telefontider och sjuksköterskor som ska ringa upp. Men nu är jag på banan känns det som.
Tack för allt ert stöd mina vänner! Jag tror det är så tokigt att ni vet mer om hur illa jag mår än vad min man gör.
Inte lyckat, jag vet. Men jag finner det så svårt att berätta hur jag mår utan att det känns gnälligt. Det är betydligt mycket lättare att skriva. Så det är ytterligare något jag måste försöka jobba på. Han är ju dessutom också en sån där typ A männischa. Stackars våra barn!
Det är mitt ansvar nu att visa dem att om man mår dåligt MÅSTE man ta hand om sig själv innan man står till förfogande för andra.
2024.04.27 - 17:38:14
