Sitter och kollar på reprisen av
Sanningen om fett. Det är inte speciellt bra och jag tittar bara med ett halvt öga, men det var nån förskare som talade om hungerhormon och mättnatshormon, antar att det senare var leptin, och skillnaden mellan hur de verkar i normalviktiga och feta. Hur som sa han att det var vanligt att tjockisar sa att de inte var speciellt hungriga, men när de väl började äta så kunde de inte sluta, de blev inte mätta.
Det är ju så jag har det. Jag blir hungrig när jag äter. Överlever jag bara 2-3 timmar efter en måltid kan det gå rätt många timmar innan jag tycker jag behöver äta igen. Sen upprepas det.
Frukosten/brunchen är enda måltiden detta inte händer. Jag kunde väl äta mer än jag gör då också, men jag är egentligen inte hungrig alls från början och bryr mig liksom inte om den måltiden. Jag äter bara för att jag mår bättre om jag får i mig nåt på morgonen, blir matt annars.
Om jag nu är leptinresistent, varför rättar det aldrig till sig? Och varför började det manifestera sig först när jag började lowcarba? Fast innan var jag ganska aptitlös, mådde ju piss. Varken hungrig eller mätt liksom. Blodsockerfallen orsakade aldrig hunger eller sug. Mådde bara dåligt. Matt, svimfärdig, dimmig i skallen o.s.v. och jag lärde mig att om jag stoppade i mig nåt så blev det bättre för en stund.