Blir förpackningarna större?

[hemul]

Nej, tvärtom egentligen. Den var virad runt en gammal tvåkrona som farmor och farfar måste ha givit som lyckopeng till min äldste kusin på pappas sida, antagligen när han blev född. Det tragiska ligger i att han dog när han var 17-18 år i en hemsk olycka  med flera ungdomar inblandade, vilket fick dominoeffekt i släkten på olika sätt under många år, ledde till ännu mera tragik. Min pappa var sladdbarn, så min kusin var mycket äldre än jag. Jag kan bara ha varit ett par år när han dog. Det enda jag minns av honom personligen är en nalle jag fått av honom och att mamma berättade att han var väldigt snäll och tyckte om att komma och leka med mig, men sviterna som följde på hans död minns jag. Jag överväger att skicka det hela till mina kusiner, men jag vet inte om de bara skulle tycka det vore obehagligt. De är lite så.

Usch, jag vill inte hitta mer sånt här nu. Jag blir sorgsen. Jag har flera lådor med papper och bilder och sånt på vinden som jag inte ens börjat med än.

 

[kwidell]

Oj! ja jag förstår att det kan kännas ledsamt att bli påmind om sådana saker. samtidigt som det ju är kul och positivt att hitta sånna här små "skatter"  det visar ju på hur mycket de tyckte om honom! att de har sparat denna i alla år... även efter hans bortgång. så jag personligen tolkar det nästan som en ren kärleksgåva  ... även att det var just du som hittade den!  .. för om dina kusiner tycker att sådant är obehagligt eller läskigt så tycker jag att det är mer rätt att det är du som hittat den.. som kan uppskatta den för vad det är i stället för att bara se det tragiska i den.

[Mynlen]

Tragiskt är det men vilken fin gåva det var!

Och jag förstår det måste vara jobbigt. Det är därför jag gör mitt bästa att inte spara för mycket av såna saker. Händer det mig något vill jag inte att andra måste städa undan alla emotionella saker!

vilka fina spetsar f.ö.!

[hemul]

Det är jobbigt bara för att det är så mycket. Jag trodde ju allt sånt där var avklarat för flera decennier sedan. Nu är det två år sen jag hämtade hit grejerna. Det kommer väl att ta två till innan jag gått igenom allt. Kan inte påstå att jag gillar det, men har inte heller hjärta att bara slänga det osett, men det hade kanske varit det bästa.

[Mynlen]

ja förstår dig. skulle inte heller ha slängt det, vill ju gå igenom det. Men, jag har en faster utan barn och när hon går över till andra sidan (och hennes man) då får vi VÄLDIGT mycket att gå igenom. Dom kastar inget.
Jag samlar små glasburkar till dom för dom syltar och saftar och vill ge bort dom som presenter, då är det bra med mindre burkar. Förra gången jag gav dom en påse burkar var nog mars 2010. För några veckor sen hade jag för många burkar så jag körde dit påsen, för att få utrymme här hemma. Då fick jag tillbaka något som hade legat i den andra påsen som var mitt.

gissa vad det var...





EN KLÄDNYPA! 

Herregud, den skulle jag använt själv eller slängt, inte gett tillbaka mer än ett år efteråt. Men det är såna dom är, dom fattade inte heller att man kan slänga gamla brev t.ex. ...

ett viktigt, mycket kärt brev, det kan jag förstå. Men hela lådor med alla brev från åratal.. nja...

[hemul]

Du borde ha satt den i näsan på dem!

Det värsta är i varje fall avklarat. Det var mina gamla leksaker, barnkläder och vårt husgeråd. Allt fanns kvar. Hemskt efter så många år. Allt kommer ju tillbaka när man ser grejerna igen.

[Mynlen]

ja det borde jag nog gjort. Men jag var så häpen över att få tillbaka en KLÄDNYPA... 

Var det inte bra förr att allt kom tillbaka eller är det bara svårt att hantera "svunna tider"?

[hemul]

Så här är det. Mina föräldrar dog när jag var ung. 10 år senare när jag sålde mitt föräldrahem som jag dittills hade hyrt ut hamnade en massa grejer i ett slags "tillfällig" förvaring i sagda hus. Åren gick, jag blev sjuk o.s.v. För nåt år sen var jag tvungen att ta reda på skiten. Jag var alltså tvungen att återvända till mitt barndomshem där allt låg i förråden som antingen jag eller tidigare mamma och pappa lagt dit det. Varende pryl från min barndom, mina leksaker, lappar och brev, kärleksbrev mellan mamma och pappa (som jag aldrig tidigare sett)... Då kommer ju alla minnen tillbaka. När jag släpat hit det jag skulle spara, ganska osorterat, hamnade det mesta på vinden här och en del har jag sakta men säkert jobbat mig igenom. Det jobbiga i det hela är att det väcker minnen och känslor som jag trodde jag var klar med för 25 år sedan. Det är som att vara tvungen att städa ur ett dödsbo två gånger om du förstår hur jag menar, med många år emellan - och i den takt jag jobbar, en liten låda i kvartalet eller så, tar det aldrig slut! Och så dessa jäkla lappar och meddelanden instoppade överallt i askar och lådor som man tror har helt oskyldigt innehåll. Det mesta var ju redan packat, så det kom hit som det var liksom, utan att vara genomgånget. 

Det är roligt att "hitta" saker, som den har gamla asken eller nåt föremål jag saknat i alla år och trodde var borta, men jag kunde vara utan den här personliga touchen liksom.

[Mynlen]

aha, jag förstår.  Kram till dig den behöver du nog. Det måste vara väldigt jobbigt att hitta alla dessa små lappar. Att hitta ett par är nog ok men det kan bli för mycket också.

[Sorla]

Oj, det låter verkligen jobbigt att behöva gå igenom sorgearbetet igen! Det egna hemmet och föräldrarnas grejer är för nära, känner jag. Det är lättare och kanske rent av roligare om det är någon avlägsens prylar. Då kan det ju bli spännande.

[hemul]

Jo. Och i den takt jag håller kommer det väl att räcka livet ut.  Farmor och farfar är ju så avlägset, men det ena leder till det andra liksom. Usch nej. Nu har jag klarat av nästan allt jag burit ner. Nu skiter jag i resten till i höst. Det är för varmt för att vara på vinden ivf. 

[kwidell]

  oj. jag förstod inte att det var så jobbigt för dig Hemul   men det måste verkligen vara något av en känslomässig bergochdalbana!   det är så mycket som kan komma fram i ljuset igen... sånt som man tror man bearbetat... men kanske i själva verket bara trängt undan för att kunna fungera i vardagen...    ta den tid du behöver för att gå igenom dessa lådor... och försök att bara göra det när du känner dig lugn och tillfreds med dig själv.... jag tror att det är viktigt att själv känna att man är i balans för att kunna tackla alla eventuella överraskningar i form av brev och lappar och annat...
nu har ju jag inte varigt i din sitts alls, då mina föräldrar lever. däremot har jag precis förlorat min farfar och då tömt hans hus... och för flera år sedan förlorade jag min Älskade Mormor   den person jag stod närmast här i livet... och det händer fortfarande ofta att jag vaknar och gråter av saknad, eller att jag plockar upp telefonen för att ringa henne... bara för att inse att hon inte finns där längre.
Men. i de stunderna så försöker jag se till allt det positiva. och då tar jag också fram de små dyrbara "skatter" jag har efter henne. som lappen hon skrev när jag föddes med tid,vikt och längd på mig   .. den ring Morfar gav henne när mamma föddes.. som jag sedan fick av mormor 2 veckor innan hon gick bort.... och nu också hennes Vigselring som jag bär runt halsen. mamma lät göra om vigselring och förlovningsring till halssmycken... det var en mycket duktig guldsmed som gjorde om dem. så all inskription är kvar innuti ringarna. de är bara omformade till två hjärtan och det sitter en liten diamant från en annan av mormors ringar på varge hjärta. Vigselringen har jag. och förlovningsringen har min lilla nyfödda systerdotter fått i doppressent.  

[hemul]

Nä, så farligt är det inte. Jag drar mig mest för att jag har svårt att slänga saker och det måste jag! Men det är ju ofrånkomligen så att minnen vaknar och man börjar fundera. Börjar undra över saker också.