oj. jag förstod inte att det var så jobbigt för dig Hemul
men det måste verkligen vara något av en känslomässig bergochdalbana!
det är så mycket som kan komma fram i ljuset igen... sånt som man tror man bearbetat... men kanske i själva verket bara trängt undan för att kunna fungera i vardagen...
ta den tid du behöver för att gå igenom dessa lådor... och försök att bara göra det när du känner dig lugn och tillfreds med dig själv.... jag tror att det är viktigt att själv känna att man är i balans för att kunna tackla alla eventuella överraskningar i form av brev och lappar och annat...
nu har ju jag inte varigt i din sitts alls, då mina föräldrar lever. däremot har jag precis förlorat min farfar och då tömt hans hus... och för flera år sedan förlorade jag min Älskade Mormor
den person jag stod närmast här i livet... och det händer fortfarande ofta att jag vaknar och gråter av saknad, eller att jag plockar upp telefonen för att ringa henne... bara för att inse att hon inte finns där längre.
Men. i de stunderna så försöker jag se till allt det positiva. och då tar jag också fram de små dyrbara "skatter" jag har efter henne. som lappen hon skrev när jag föddes med tid,vikt och längd på mig
.. den ring Morfar gav henne när mamma föddes.. som jag sedan fick av mormor 2 veckor innan hon gick bort.... och nu också hennes Vigselring som jag bär runt halsen. mamma lät göra om vigselring och förlovningsring till halssmycken... det var en mycket duktig guldsmed som gjorde om dem. så all inskription är kvar innuti ringarna. de är bara omformade till två hjärtan och det sitter en liten diamant från en annan av mormors ringar på varge hjärta. Vigselringen har jag. och förlovningsringen har min lilla nyfödda systerdotter fått i doppressent.