Ninnans klavertramp på vägen..

[Mynlen]

har aldrig kunnat fatta att folk verkligen BOR så. Det är ju en filmset :) otroligt fint Ninnan! jag är AVIS!!!

[hemul]

Det var min plan en gång.

[Sorla]

  Det blir inte alltid som man har tänkt. 

[Mynlen]

Min plan också. Tills "vanliga livet" hann ikapp :) Ninnan är inte vanlig, det tror jag inte på. Då bor man inte så hihihi

[Ninnan]

Mitt boende är inte speciellt märkligt. Jag brukar säga till dem som tror det;
 Ni ska också kunna bo så, när det är vinter och mörkt.
Jag hade en fanatisk dotter som har haft massor med djur.
När hon kunde kravla sig upp på dammsugaren vid ett års ålder så "red" hon.
Började ridskolan som femåring.
Det var faktiskt hon som drev på att bo på landet(men jag var ju villig också).
Som mest hade hon två hästar en hund och två katter.
Hon "förbrukade" fyra hästar här.
Jag tyckte också det var roligt att rida och också gå bland hästarna och mocka.
Jag ser det nu som en väldigt fin tid med hinder i trädgården för hästar och också för den stackars hunden..
Om jag idag inte är så duktig med datorer så är man tvungen att klara av en hel del med hus på landet-ensamboende, men jag har tyckt det varit roligt.
Huset var billigt och stort för 26 år sedan, så jag kunde renovera, men annars har jag gjort det mesta själv därefter; måla,tapetsera osv. Men det är slitet idag - precis som jag! 
Min kostnad för huset är inte dyrare än om jag skulle bo i lägenhet.
Husen ligger tätt, i rad, i byn. De flesta jobbar i stan och vill förmodligen ha lugn och ro på fritiden.
Jag är född i samma by men flyttade och är tillbaks igen. Huset har inte ngt med min släkt att göra.
Min mor bor några hus ifrån. Hon gick och la sig för tio år sedan.. är nu 86 år och en bror som jag inte alls umgås med. Så ngn riktig Bullerby är det inte..
Men känslan av att ha hamnat rätt känner jag.

[Ninnan]

Jo mynlen, jag är högst vanlig men livet formade mig till en säregen person.
Drömmarna slog inte in för mej heller.
Hon dog ju, min dotter, efter varit svårt sjuk i 15 år och nu har det gått 15 år sedan dess och jag har fått upp näsan över vattenytan.
Jag tror att jag inte längre bryr mej om vad folk tycker, sådant gör att man blir ärligare mot sig själv och andra. Jag har ju inget att förlora längre!

[hemul]

Livet är fruktansvärt orättvist. Man tycker inte att någon som råkat för något sådant skulle slippa andra bekymmer, men så är det minsann inte. 

[Ninnan]

Livet är som det är. Det kanske inte "är" att ge högsta möjliga lycka.
"Det här är ditt liv" brukar jag tänka och jag tycker mitt liv är lika viktigt som andras.
Ju äldre man blir ju mer händer det saker och man blir liksom inte "färdig" förrän man levt det.
Jag mår bra idag och vill inte att något ska tas bort från mitt tidigare liv 

[hemul]

Jo, men visst är det konstigt att en del får så mycket elände på sin lott och andra nästan ingenting? Det är dumt!

[Corny]

Det är alltid det som får mig att skippa drömmen om landet. Just det här att man faktiskt måste kunna bo där när det är vinter, mörkt och långt till grannar. I teorin älskar jag det, men i praktiken vet jag att jag skulle avsky att bo så! På sätt och vis är det inte så roligt att bo i lägenhet i stan heller, men någonstans har grannar och allt annat vägt upp hittills.  Det som väl egentligen är problem här, är när det blir strömavbrott mitt i vintern, och man vare sig har värme eller matlagningsmöjligheter. Det sistnämnda brukar man iaf ha på landet!  

Ninnan, jag vet att 15 år är en ganska så lång tid, men jag är ändå ledsen för din skull! Att förlora ett barn - hemskare kan jag inte tänka mig att det blir! Om det är det som har format dig till en säregen person, så bör väl det säregna i sådana fall ligga i att man bryr sig om människor, för att man inser hur kort livet kan vara. Och ja, att vara ärlig mot sig själv är jättebra, men att vara det mot andra hela tiden är nog inte riktigt lika bra. Även om vi gärna inbillar oss att ärlighet är den rätta vägen att gå, så är det i många fall inte så. Det gäller att välja tillfälle när den riktiga ärligheten ska tas fram. Annars blir det mer dåligt än bra.

[Ninnan]

Ärligheten är mer att jag vågar säga vem jag är och vad jag känner och tycker.
Inte att skada andra med den. Kanske mer att bjussa på mig själv.
"bry sig om andra" gör jag nog inte mer eller mindre än förr. Min personligheten har inte förändrats. 

[Mynlen]

Jag vet Ninnan, att jag också kunde bo så om jag ville. Jag har bott litet i den stilen, på landet alltså, här i holland. Det var innan jag hade barn. Sen när jag blev gravid insåg jag att det inte var hållbart. I holland går barn nämligen hem för lunch. Så då ska man hämta barnet, lämna igen osv. Nu för tiden kan man betala för att barnet kan äta sina mackor (ja tyvärr )på skolan, då kommer det några som tar hand om barnen lunchpausen.  Och litet fler saker som gjorde att det blev för osäkert för mig. Allt underhåll osv. vi var arbetslösa då så pengar till material fanns oftast inte.

Jag kan inte förstå hur det är att mista ett barn, även om det varit sjuk länge.

Jag bor i radhus nu och trivs ganska bra, och jag förstår du inte är något märkvärdigt alls. Det var mest på skoj jag sa det, för en sån fin bild du lade ut är ju nästan som filmerna av pippi eller vi på saltkråkan eller alla såna "typiskt" svenska serier där alla är lyckliga. Men jag vet det sällan är så.

Jag tycker iallafall det är jätteduktigt du försöker lägga in bilderna hela tiden!!!

[idalinda]

Bo på landet  . Jag har alltid önskat mig ett vackert hus.
Och det som jag ser av ditt hus liknar mycket drömmen!
Men jag funderar just det där höst och vinter och mörkt.
Vi har bott på landet med ett par nära grannar när jag var liten så jag kan väga in det vackra ljusa mot regnet och mörkret.

Livet efter att förlorat ett barn kan aldrig vara det samma
 och drömmar...
jag funderar ibland om det livet man drömde om  när man är ung  och det man sedan fick.
Stämmer det man drömde om med verkligheten hos någon, undrar jag också ibland?

[Ninnan]

OT
Jag har varit uppe så sent på nätterna i några dagar och känner att jag måste
göra något åt det.
Det enda jag vet som är sömngivande är att halvligga framför TVn 

Mina drömmar var inte så förankrade i verkligheten. Jag vet att jag tyckte mina föräldras liv dög inte och jag skulle förståss bli mycket lyckligare än de.
Kanske var det tur att man hade sina drömmar som 17åring
Drömmarna är som en "ratt", man styr i en viss riktning i stället för att irra omkring. 

[Sorla]

Jo visst fungerar nog drömmarna så som en styrpinne eller ekolod. Men så kommer mardrömmen istället, och då kan det vara svårt att inte köra vilse. Det verkar som att du har lyckats hitta ut ur den värsta mardrömmen man kan tänka sig. Och det är starkt. Även om du inte ser det som något märkvärdigt. 

Men det måste vara en skön känsla att känna att man har "hittat hem". Eller kommit helt rätt i livet. Jag söker ännu, och inspireras av starka människor, och svaga människor. Därför är jag mest intresserad av medlemshörnan här på forumet. För här finns ofta mycket visdom som ibland glimtar fram.