Klistrar in min berättelse om sista veckan som jag skrivit i ett annat forum
Hello go’vänner!
Nu ska vi se om jag äntligen ska lyckas berätta lite
Med reservation för att den sista tiden i graviditeten kantas av minnesluckor...
Som ni kanske förstod vart jag inlagd direkt från BM-kollen den där måndagen. Riktigt dåligt mådde jag och det pratades igångsättning med jourläkaren samma kväll. Det visade sig dock att bebis Bonzo mådde prima därinne, så vi vågade avvakta. Med ständiga blodtryckskoller och andra prover förstås...
Jag fick enkelrum, med fullständig roomservice av personalen på alla de underbaraste vis trots att de var ovanligt hårt belastade. Vilket kärleksfullt ställe att vara på som sjuk! Men hu som jag längtade hem... Att vara så långt ifrån familjen i slutet av graviditeten var svårare än jag någonsin kunnat tro. Det var ju nu jag skulle ligga på soffan och mysa med mina stora knäppgökar, bli masserad av Fjällfar och fantisera om Bonzos ankomst... Kanske gråta en skvätt i vemod över att det är min sista graviditet, för att sen njuta densamma. Länge och minnesvärt.
Istället låg jag ensam i ett mörkt rum. På sjukhus. Med en kropp som löpte amok och en hjärna som var förvirrad. Och min älskade familj många mil bort.
Tårarna rann... ofta..
Det som fick mig att orka en liten stund till var ljudet av de knorrande nyfödda mirakel som fyllde avdelningen. Jag orkade egentligen inte umgås med folk. Men dagens höjdpunkt var ändå att få gå till dagrummet och äta lunch omgiven av dessa kärlekens under. Då kände jag: Det är därför jag kämpar! Kom igen Bonzo, vi fixar detta!
Nu var det ju min 3e vända på BB sen jul så jag kände mig lite som en inventarie och personalen skrattade ofta och skojade om att de borde sätta mitt namn på dörren till ”min” sal. Jag tog mod till mig och berättade om min oro för att orken skulle svika under förlossningen. Och vilket stöd jag fick! Alla dagar (och nätter!) kom någon och frågade hur det kändes och hur tankarna gick... snacka om att de hade stenkoll på både kropp och själ!
Jag skulle aldrig orkat i mål om det inte var för deras kärleksfulla bemötande.
Blodtrycket åkte bergådalbana över dygnet visade det sig under veckan. Så det var inte så stabilt som vi trodde och det förklarade ju varför graden av förvirring skiftade så. Men vilan på sjukhuset gjorde ändå att det sjönk överlag och att svullnaderna gick ner något.
Samma morgon som trycket och äggvitan steg i höjden beslutades om igångsättning - samma dag! En BM kom och meddelade mig när jag åt frukost och sa att jag kanske ville ringa maken? OM jag ville! Han behövde ju fixa barnvakter... och köra de många milen... och...
Jag mådde som en räv, men OJ så skönt att veta att det var dags!
Bara en timme efter beskedet sattes både nål och första dosen ”mjukgörare”. Efter ännu en träff med ctg’n (vi kände varann väl vid det laget) fick jag gå ”hem” till mitt rum, och vad ser jag..? De har bäddat dubbelsäng åt mig och Fjällfar medans jag var borta!
Då grät jag en storskvätt kan jag säga..
Några timmar senare anlände min älskade Fjällfar. Vilken återseendets glädje! Vi hade ju inte setts på hela veckan!!! Som jag saknat honom... och här kommer han, släpandes på bilstol, BB-väska, förlossningsmatsäck till oss båda och full av kärlek och förväntan. Lite sorgsen blev han när han såg hur dålig jag blivit under veckan, men glädjen och styrkan i att det nu var dags tog snabbt överhanden.
Vi ”boade in” honom i mitt tillfälliga hem ackompanjerade av molvärk och en och annan sammandragning som ”sög tag” ordentligt. Dock inget smärtsamt. Vi fnissade åt känslan av att ta dessa första timmar ”hemma fast borta” och att det faktiskt innebar något positivt: Jag slapp sitta i bilen med värkar i drygt 20 mil!
Vi läste och fotade, pratade och fikade, fnissade (ett av skämten var vad jag skulle få uppleva för nyheter denna förlossning då graviditeten ju bjudit idel överraskningar!) och sov. Allt som man brukar göra när det är på gång.
Det kändes underbart att de tagit hänsyn till mina önskemål om att det skulle bli så likt en vanlig förlossning som möjligt!
Jag ville det för Bonzos skull - det räckte med alla mediciner och annat som påverkade lillskroten min. Och för min skull - för att över huvudtaget hinna med och få en chans att orka i mål. Trots allt elände med sjukdomen jag fått var det ju också sista gången jag skulle föda och jag ville njuta så mycket som möjligt!
När kvällen kom var läget detsamma, jag hade börjat mogna men inte öppnat mig nämnvärt. BM rekommenderade morfin för att säkra orken till senare. Jag tackade ja och fick vila från den hemska huvudvärken en stund och kunde t.o.m. somna tillsammans med Fjällfar...
Jag vaknade av att jag hade riktiga värkar! Yes! Och inte var de som vanligt, jag hade dubbelvärkar! (kallas även mor-dottervärkar) Och de kändes ordentligt.. Nu åker vi, tänkte jag, andades i smyg och njöt av känslan. Jag väntade riktigt länge innan jag väckte min förstemassör. Den stunden, ensam med min kropps arbete, gjorde att jag hann känna kärlek till det som sker...
När inte djupandningen räckte till längre väckte jag maken som började massera för glatta livet.
Vi hade missat all träningstid p.g.a. min sjukdom men det satt i hjärta och kropp hur vi brukar föda - så häftigt! Jag andas och dyker, Fjällfar masserar och bevakar att jag ”kommer upp” efter mina dyk (jag har en tendens att dyka för djupt in i smärtan och inte hitta ut).
Efter ett längre tag med 2-3 minuter mellan värkarna frågar Fjällfar om han ska ringa på BM
- Inte än, svarar jag. Jag vill njuta bara vi en liten stund till.
Strax därefter får jag frossa. En frossa som inte går bort av djupandning och massage. Det rings på klockan, BM kommer bums, och SOM hon jublar - nu ska här födas och Fjällmor bli frisk!
Hon hjälper till med att försöka massera bort frossan, men den tilltar och värkarna tätnar - nu går det fort! Jag känner att jag inte hinner med längre, tappar bort mig mellan värkarna trots Fjällfars och BMs hårda massagearbete och mitt fokus på avslappning mellan värkarna. Men de kommer för tätt, och de fortsätter vara 2... Först en rejäl och sen en ”lillasyster” (som jag döpte dem till) tätt inpå. Jag säger till Fjällfar att om vi inte får bukt med frossan kommer jag inte orka. Då får vi be om en epidural. Han vidarebefordrar detta till BM som förbereder beslutet genast utan min vetskap.. Skönt!
Vi vandrar över till förlossningen, med tilltagande värkar och det visar sig att jag öppnat mig halvvägs på denna korta tid! Jag blir tokglad över att ha orkat så här långt men oroas samtidigt av de tätnande värkarna och frossan som inte ger med sig. Till slut inser jag att det måste bli epidural om jag ska orka krysta, och det vill jag ju inte missa för allt i världen!
Jag gråter som ett barn då epiduralen läggs - jag är livrädd för den men lotsas fint genom skräcken av min älskade. När sen bedövningen tar vidtar återhämtning...
Jag hinner fika, dricka, frossan lägger sig och vi får till några förväntansfulla skratt då vattnet går. Plötsligt kräks jag! Jag skrattar igen då jag varken haft vattenavgång eller kräkningar de tidigare förlossningarna - den här graviditeten ÄR verkligen speciell! Rätt snart därefter kommer jag på mig själv med att börja ”morra” neråt - hoppla! Redan?!
BM kollar läget och jodå, visst närmar det sig. Jag hade sagt innan att jag ville krysta själv, så epiduralen kopplas snabbt ur och BM säger:
- Jag börjar förbereda för bebis här, säg till när det är dags. Och sen fick jag ”vänta in” kroppen, och känslan, i min takt. Helt underbart!
Jag andades genom de första krystimpulserna, stående på alla 4, något jag drömt om men inte klarat under mina tidigare förlossningar. Sen kom jag ner på sidan och krystningen satt som en smäck! Jag grät glädjetårar när jag kände hur bra det gick.. Jag hittade fokus, riktning och känsla redan på första försöket! När huvudet syntes krystade jag mjukt tills det var halvvägs ute, sen andades jag så resten gled ut mjukt och sakta... Slappnade av emellan och sen kom kroppen på nästa värk. Allt som allt 5 krystvärkar!
Jag kommer alltid minnas Fjällfars tårfyllda ögon när han sa:
- Det är en tjej!
I samma sund fick jag upp henne på magen... Mina glädjetårar ville inte ta slut. Jag klarade det!
Lillhjärtat var inte lika imponerad av föreställningen. Klockan var 8.48 och hon brukar minsann sova gott hela långa förmiddagen och tänkte så göra även nu. Födas? Ammas? Ska det vara något att hetsa upp sig för..? Hon tittade upp på oss alla med ett (!) skeptiskt öga, stoppade in tummen och somnade helt sonika om. Vi fick vackert vänta...
Men det var kanske lika bra, för det var inte riktigt över visade det sig. Moderkakan vill inte komma ut som den brukar. Det krävdes både olika medikamenter, 2 personers handgripliga hjälp och krystningar för att den till sist skulle komma ut. Och då var hinnsäcken inte hel längre. Undersökningen av moderkakan visade också att en del av den hade börjat påverkas av havandeskapsförgiftningen. Vilken tur att det var över!
Strax därpå började det komma in rörd personal, det blev kramkalas för mig och mitt lilla knyte på 48cm och 3260g. Alla var så lättade!
Vi har haft många skyddsänglar...
Mitt tryck började gå ner direkt efter förlossningen och till kvällen slapp jag ta blodtrycksmedicinen. Lillgrisen visade sig vara precis lika cool som i magen, med långa sovpass och långa vakenpass... Helt ljuvlig!
Namnet Meja kom till oss, där och då, betydelsen har jag kollat sen härhemma:
Från ”svenskanamn” - Meja är ett kvinnonamn som kommer från fornsvenskans ord mäghin, som betyder kraft, styrka.Som en klok kvinna jag känner brukar säga:
- Barn får de namn de är menade att ha.
Meja föddes fredag morgon och vi var kvar på BB alla 3 till måndag lunch. Då var det äntligen dags att fara hem till fjälls. Som jag längtade efter mina stora! Vi hade inte setts på en hel vecka... DEN hemkomsten var en njutning vill jag lova!!!
Ett par dagars njutning fick vi, sen vart jag snabbt sämre igen. Bäckenet är väldigt instabilt och gör ont. Blodtryck och puls är på tok för högt, igen. Jag gick ner 13kg första veckan efter förlossningen, det är mycket vätska som vandrar och det gör ont. Trycket åker, som tidigare, bergådalbana och när det går ner har jag börjat få regelrätta migränanfall. Häromdagen beslutades att jag måste börja med blodtrycksmedicin igen. Om det är ”efterspel” från havandeskapsförgiftningen eller om jag utvecklat sjukdomen högt blodtryck får framtiden utvisa. Klart är att återhämtningen tar längre tid, och mer kraft, än jag trodde. Jag har nog fortfarande inte insett hur dålig jag var. Jag vet inte om jag vill inse...
Nu njuter jag Meja, tillsammans med de mina, och vi njuter alla av att få vara tillsammans igen - äntligen!
Resten ordnar sig...
/Fjällmor
2024.11.01 - 02:20:12
