Frågar du mig eller fjällkon? Jag svarar för mig ivf.
Jag *tror* att det gick till sålunda. Jag gick upp 15-20 kilo över en vinter när jag var allvarligt sjuk, varför vet jag inte.
Den sommarn vägde jag uppåt 75 och tyckte det var förfärligt mycket så klart, då jag vägt 56 i många år (normal kroppsform, storlek 36-38) och i ungdomen vägt sådär 52. Så, jag började följa kostråden. Motionerade som en tok, så gott jag kunde, mådde fortfarande inte bra. Bort med smör från mackorna, mera frukt och grönt. Pasta istället för potatis (nåja, det kom senare). En portion pasta innehåller jäkligt mycket mer kolhydrater en en portion potatis och ingen som helst näring för övrigt..
Nåt år senare vägde jag 85-90 . Kunde inte cykla längre (den motionsform jag valt). Nu började insulinresistensen sticka upp huvet. En bekant diabetiker såg problemet innan jag gjorde det själv och sa åt mig att gå och kolla sockret. Jag var, enligt honom, blek och verkade trött och lite "borta" före maten, men när vi ätit blev jag rödblommig och pigg. Sockret var då fortfarande bra. Men jag hade nu insett sambandet mellan tiden som gått sen jag ätit och hur jag mådde och började äta mellanmål, vilket jag aldrig gjort tidigare. Fettsnålt så klart, ofta bara torrt bröd rakt av. Men aldrig fick jag sug, jag kände mig inte ens hungrig. Jag mådde bara dåligt och lärde mig att det gick över ivf för en stund om jag åt nåt.
Så fortsatte det och blev förstås bara värre och värre. Efter ett tag visade det sig också på blodsockret, men jag kom aldig så högt att jag klassades som diabetiker. I en en branchtidning i ett väntrum någon gång på 90-talet såg jag för första gången ordet "insulinresistens". En läkare beskev det förstadium till diabetes som vi alla känner till nu och propagerade för att patienters insulinivåer borde testas rutinmässigt för att man skulle kunna stämma i bäcken. Nu visste jag varför jag mådde som jag gjorde.
I samma veva fick jag höra talas om GI och läste Montignac. Körde på med hembakt surdegsbröd, bönor o.s.v. och gick ner en 15 kilo utan problem (från 119 till 104). Sen tog det stopp och jag orkade inte med allt krångel med bak och grejer. Så tillbaks till bröd- och pastaträsket. Nu steg vikten som en raket. Till slut blev det svårt att gå, t.o.m. att röra sig inne var besvärligt. Men nu hade det gått för långt. Blodsockret var i tårna 2 timmar efter maten och då äter man bara. Jag åt säkert periodvis för mycket för jag inte orkade hålla koll, men för det mesta åt jag nog inte så himla mycket totalt tror jag, bara ofta och "nyttigt". Hade ju ingen aptit. Maten blev som att ta medicin.
Något år innan jag började lowcarba (2005) tyckte doktorn att jag såg ovanligt fet ut och propsade på att jag skulle vägas. Jag hade ingen våg då, visste ju att jag gått upp det jag gått ner med GI men trodde att jag var tillbaks på knappa 120 som jag vägde när jag började. 136 pannor. Hi och hej. Då blev jag skraj och satte igång med surdegsbaket igen. Gick på ett år ner ungefär lika mycket som sist och vägde nu faktiskt 119 igen. Då hittade jag lågkolhydrat och fjällen föll från mina ögon.
Som alla vet tog det tid för mig att börja gå ner på LC, gick t.o.m. upp till 127.5 som mest, men blodsockret, det fick jag bukt med snabbt och friskare och klarare i knoppen blev jag också.
Det blev längre än nödvändigt det här, så summa summarum: de första 15-20 kilona jag gick upp i samband med sjukdom vet jag inte orsaken till, men nåt gick väl snett i kroppen där. Min övertygelse är dock att den resterande viktökningen kom av att jag genom att följa de gängse råden skulle banta bort kilona jag ökat. Ju nyttigare jag levde, desto tjockare blev jag.Till saken hör att innan, när jag var frisk, spontant åt, inte LC så klart, men ganska nära. Åt inte så mycket, inte så ofta och rätt fett. Inte många mackor, kanske 2 knäcke på morron med tjockt med smör på, det har jag alltid gillat. 1 eller 2 potatisar och massor med mjölk i teet, det var dagens kolhydrater för det mesta. Frukt enstaka gånger bara eller när det var pajsäsong. Jag har räknat på det och kan ärligt inte få det till att jag till vardags åt mycket över 100 g kolhydrater. Sen blev det ju mer när man var bjuden på tårtkalas, var ute och drack söta drinkar o.s.v., men det var ju undantag, inte regel.
Så jag är extra förbannat, för jag tror att hade jag bara hade fortsatt att äta som jag alltid gjort hade jag inte gått upp mer och kanske t.o.m. gått ner det där jag la på mig när jag var sjuk. 
vilken snyftare... jag blir så berörd. Tack hemul
2024.11.25 - 12:50:52
