Jag kan hålla med dig hemul om att det blir slagsida ibland. Samtidigt tänker jag att det är lite det Anna Hallén vill åt med sitt inlägg. Hon ställer frågorna: Varför blir det slagsida i debatten?
Är det pga att det finns ett "glapp" i kommunikationen..?
Kan det glappet vara förståelsen för beroendeproblematiken?
Men min protest handlar ju om att det är brist på förståelse för att alla
inte är beroende, det är ju det jag vänder mig mot. Det är ju de beroende som tar över debatten, inte de som inte är det. De får snart inget gehör alls.
Det är väl jättebra att socker-/kolhydratberoende diskuteras, jag protesterar bara mot att bli hopklumpad med denna grupp. Skulle du gilla att bli bemött och behandlad som, säg, en bulemiker om du inte är det? Jag tror inte det, precis som man inte gärna vill han nån annans diagnos på sina symptom när det gäller andra åkommor. Det skulle inte vara särkilt konstuktivt. Inte heller är det konstruktivt att betrakta alla feta som socker-/kolhydratberoende.
Dessutom tar det bort från diskussioner om hur vi funkar rent fyskilogiskt. Sötsug, sockerberoende, klappat, klart! Inget behov av att veta mera. Det ger upphov till konstiga råd också. Ät inte en endaste jordgubbe för det "släcker fettbrasan". Vad som ger Skaldeman sötsug är inte allmängiltigt. Faktiskt.
Obs att detta inte längre gäller Halléns artikel, utan handlar om det allmänna tonläget i diskussionerna (inte här förstås!
). Varför räcker det inte med att sockerberoende är accepterat (inom våra kretsar)? Varför kan man inte nöja sig med att det är en av flera förklaringar till att man går upp i vikt?
Att man vill missionera utåt om sockerberoende förstå jag mycket väl. Jag ber bara att man inte samtidigt ska få världen att tro att alla överviktiga är sockerberoende.
2024.11.25 - 14:37:53
