Tack. Jag har mått skit sen i förrgår och jag slutar aldrig förvånas över vilka idioter man kan råka på på sjukhuset. Jag fortsatte ju googla så klart. Att det inte var något akut, det visste jag ju. Men jag fick rätt snart klart för mig att med läckande aortaklaff är det bara en tidsfråga innan det blir det. Symptomen skrev jag ju ovan. Sen är det bara klaffbyte som kan rädda en.
Det lät ju enkelt och gesvint när jag först läste om det, god prognos o.s.v. och efteråt är man som ny. Fast man lär inte bli opererad förrän det är ganska långt gånget och man antagligen inte mår så hejsan. Men det är alltså frågan om öppen hjärtkirurgi av värsta sorten. De klyver bröstbenet och drar isär revbenen, plockar ut hjärtat och kopplar en till en hjärt-lungmaskin. 2% dör under operationen. Man är kvar på sjukhuset över en månad. Man får välja mellan en konstgjord klaff och en biologisk (från gris eller människa). Den konstgjorda klickar! Och man måste äta Waran livet ut med allt vad det innebär, ökad risk för hjärnblödning o.s.v. Den biologiska funkar finfint, precis som en vanlig och man slipper Waran. Men den håller inte och måste bytas ut efter en 10 år och så börjar cirkusen om. Vilket jävla val!
Så jag gick där och grunnade på vilken klaff jag skulle välja när det blev så dags och när detta oundvikliga kunde tänkas inträffa. När skulle jag inte kunna cykla längre? Inte komma upp för trappen? Borde jag flytta redan nu medans jag orkar? Hund, det kan jag ju glömma. Så glad var jag inte. Kände mest för att ge upp allting. Kost, bantning, motion. Vad spelar det för roll liksom?
Så ringde min läkare. Fanstyget på sjukan hade blandat ihop det! Eller också är han sadist. Vem vet? Jag har en del skavanker på hjärtat, men ingenting allvarligt. Blåsljudet kom precis som min läkare gissat från en liten förkalkning på aortaklaffen. Sen hade jag ett litet läckage på pulmonarisklaffen (den till lungartären). Men det är tydligen ingen big deal. Går inte ens att googla upp nåt om det. Dessutom har jag ett medfödd missbildning, bikuspid aortaklaff. Det innbär ett den har bara två flickar istället för tre. Fungerar lika bra för det för de flesta och jag har ju aldrig märkt något och ingen läkare heller, men den är tydligen mer benägen att få förkalkningar än en normal klaff.
Vad idioten sa var ordagrant att allt såg bra ut men jag hade ett litet läckage på aortaklaffen, men inget allvarligt. Kanske ny koll om ett år. Det var allt. Fattar ingenting. Hade jag varit han hade jag antingen berättat om alla tre fynden och förklarat dem, eller inte om något och hänvisat till remiterande läkare. Det är det ena. Det andra är att han blandar ihop förkalkningen och läckan! Antagligen skulle han väl berätta om den lilla förkalkningen som var orsak till missljudet och hålla käft om resten, men blandar ihop det.
Blev ju så överraskad att jag inte hann komma på några frågor när doktorn ringde. Listan jag hade gjort var ju tack och lov inte aktuell längre. Nu har jag så klart massor, men de står sig nog tills jag träffar honom nästa gång. Fick ivf ur mig att då är det ingen risk att jag inte kan gå i trappen om tio år då, och det var det absolut inte, inte p.g.a. det här ivf.
Är nog nöjd med det så länge. Men det är klart att är det nu ökad risk för förkalkning för mig så vill jag ju veta mer om det. Det är samma smörja för förkalkad aortaklaff som för läckande nämligen när det gått långt nog. Ny koll behöver jag inte göra förrän om 3 år. Det låter ju bra.
Fy fan. Jag var så väck så det släppte inte ens efter det glada beskedet. Kände mig helt apatisk. Lånade en hund och gick ut en sväng på kvällen, för jag kände att jag inte kunde motivera mig att gå ensam. Det hjälpte lite. Sen var jag uppe tills jag var så trött att jag visste att jag skulle somna direkt. Obehagligt. Kändes som om jag skulle fastna i den där apatin, känslan av meningsöshet. Idag var det bättre och efter en längre cykeltur känner jag mig nästan normal. Om ett par dar kanske jag t.o.m. blir arg.
2024.11.24 - 09:43:18
