Det är ett skit! Har varit så sedan puberteten. Förr orsakade det ju att jag aldrig sov tillräckligt på vardagar. Har man tider att passa så går det ju på nåt sätt att komma upp även om man försover sig ibland. Nu när jag inte har några tider är jag död för världen. Jag har oftast inte ens något minne av att jag hört klockan, så jag vet inte om jag inte gjort det eller om jag tryckt på snooze tills den gett sig.
När jag vandrade och liftade runt Island en sommar i min ungdom sket vi en period i vad klockan var. Det var ju ungeför lika ljust och dimmigt både natt och dag. Vi gick när vi ville och sov när vi ville. Min kompis och jag var inte helt synkade. Han ville vara uppe länge och sova länge, men inte så länge som jag. Men det gjorde liksom inget. Jag fick frukosten serverad och det var ju bra.
Hur som var det det underbaraste jag upplevt. Allt var perfekt liksom. Eftersom vi var långt ute i tjotahejti där det inte fanns några tider att passa och det alltid var ljust blev det ju ingen stress. Det var OK när man än vaknade.