Det är väl antagligen just doftminnet som gör att man får sån där deja vu känsla ibland.
Jag sitter i sängen och räknar ner nu. Jag är så lycklig att jag snart, snart ska få åka till min familj!
Om en och en halv timme kommer doktorn och lägger om såret. Sen får jag gå. Eller, jag rullar nog, ner till bilen. Sen blir det beachen!
I skuggan, under soltaket, med korta promenader ner till vattnet och bada fötterna.
Ni hör nog inte så mycket mer av mig förrän vi är hemma. Men ni ska ha varmt tack för tröst och sällskap medan jag varit instängd här. Det har varit ovärderligt!