Nu mår jag bättre! Men jag har inte dragit ner på mejerierna.
. Jag drog ner på allergimedicinen. Och allergierna har hållit sig i schack. Så pass bra att jag var med store sonen och hans klass och paddlade kanadensare och "sov" i tält tors-fre. Men ni som vet hur 13-14 åriga killar och tjejer kan låta förstår nog hur bra vi sov.
När äntligen tonåringarna somnade, fick vi besök av fårskallarna.
Jag undrar verkligen när får sover. Antagligen i skift.
Hade ni sett mig försöka ta mig in i tältet sent på kvällen när himmelen plötsligt öppnade sig, så hade ni nog fått er ett gott skratt. Jag fattar inte vad otymplig man blir när ett knä inte vill böjas. Jag har råkat böja det lite för mycket ett par gånger sista två veckorna. Det bara blixtrar till, och gör så vansinnigt ont, så jag vet verkligen inte var jag ska ta vägen. Sen tar det flera dagar innan jag börjar vara människa i benet. Det värker illa i flera timmar. Kan knappt stödja på benet. Sen klingar det av, men minsta lilla böjande av knäet tar mig tillbaka till blixten. Just nu kan jag nästan, men bara nästan, böja på benet så pass att jag kan forsera trappen. Om jag drar mig upp i ledstången går det nästan smidigt rent av. Uppför. Nerför är det enbensprincipen som tillämpas. Nå, tänk er ett sånt där halvmeterhögt trekantigt tält med en stödpinne mitt i den halmeter höga öppningen, ösregnet rann från midjan och ner till nacken där jag stod dubbelvikt och försökte förstå hur jag skulle komma in i tältet. Och alla dessa f**** dragkedjor som ska dras till höger och vänster, upp och ner. Små jäkla pinnar som inte får rubbas för att tältet inte ska falla samman och en Sorla som bara går att vikas ihop på ett ställe istället för det normala 2. Att sitta på rumpan och hasa in i tältet var inte tilltalande pga ovan nämnda får och det de släpper ifrån sig i bakänden.
Men nu har jag sovit gott hemma i sängen. Så nu ska här packas upp och packas om. I morgon bär det iväg till Broströmmen och lite avancerad forspaddling.
Den har en fallhöjd på ca 1 dm / km, så det gäller att hålla i hatten.
Nu är det kajak som ska paddlas, istället för kanadensare. Vi ska inte tälta den här gången, så utmaningen har förflyttats från att försöka forsera ett pyttelitet tält i ösregn, till att försöka ta sig ner, och senare även upp, ur en kajak utan att behöva göra en ofrivillig undersökning av fiskbeståndet i ån.
Jag har aldrig kantrat ofrivilligt med kajaken. Men jag har heller aldrig paddlat som stelbent.
2024.11.23 - 03:56:30
