Fetsmart tycker de där
karibiska kryssningsbåtarna som team kostdoktorn frekventerar är vämjeliga. Det gör jag med. Ville väl inte sätta foten i pottan genom att säga det, men nu när korken är ur så känner jag mig fri och ohämmad.
Började tänka på hur amerikaner reser. Ja, jag vet att det här är fördomsfullt och att det inte gäller alla amerikaner, men många av dem som reser i skock. Faktiskt. De verkar transporteras i rasande fart till olika sights, knäppa några kort och sen vidare till nästa.
Jag upplevde det där för första gången en 35 år sedan och det satt sig i minnet. Jag och en kompis genomförde vår drömresa, en sommar på Island. Jag vet att jag berättat det här förut, åtminstone delvis, men det sånt hindrar inte mig inte!
Vi gick, liftade och tältade. Har ni läst de isländska sagorna och kommer ihåg Gunnar på Lidarände? Lidarände finns och det ligger fortfarande en gård där. De är en smal väg som leder fram till gården som ligger på en sluttning med en liten vit kyrka intill. Det är allt som finns och det är otroligt vacker. När vi gick upp på höjden kunde vi se tre glaciärer gnistra i solen i olika riktningar. Det är det närmaste att bli religiös jag någonsin kommit. Vi hade antagligen en otrolig tur eftersom vädret oftast är dimmigt och regnigt och då ser man inte långt. Detta saliga tillstånd späddes på när farfar på gården kom ut och bjöd på svartir dödir (deras läskiga brännvin) och underhöll oss i timmar med att berätta vad som verkade som stora delar av Nials saga - på isländska - och spela upp de saftigaste bitarna med liv och lust och peka ut var i geografin de utspelat sig.
Nu har jag ju inte rest så mycket p.g.a. att mitt liv gick i kvav liksom, men även om jag hade gjort det tror jag detta hade varit mitt starkaste och mest betydelsefulla reseminne. Det hade allt liksom. Naturens storslagenhet, historiens vingslag på ett sätt jag aldrig upplevt varken förr eller senare och man fick befrynta sig med de vänliga urinnevånarna.
Varför berättar jag det här nu då? Jo, på morgonen när vi sitter och frukosterar på gröt med mjölk från gården med söta små lamm bräkandes runt fötterna får vi se en stor dubbeldäckare komma vaggande längs den gropiga vägen. Den stannar alldeles nedanför oss. Ur den bakre dörren strömmar en strid och ordnad ström av människor som stannar till mitt framför bussen, tittar uppåt slänten, beskådar gården, kyrkan och oss, utbrister ett obligatoriskt "lovely" eller "cute", knäpper ett kort eller två och strömmar sen lika effektivt in genom den främre dörren och bussen skumpar omedelbart iväg. Det var kanske 50 människor och det hela tog kanske 5 minuter. Vi bara satt och gapade med grötskedarna i handen.
Varför gör man något sådant? Det lär inte vara gratis. Vad är behållningen av en såda resa? Vill man kunna säga att man varit där, räcker det med det? Varför vill man resa till en annan världsdel och sen skärma sig från densamma så mycket som möjligt?