Operationssåret besvärar mig inte alls. Stramar lite när jag sträcker armen uppåt. Det är allt. Tryckömt, men man behöver ju inte sitta och pilla på det hela tiden. Märkligt nästan. Det var så fint också när jag bytte kompressen första gången. Hade stålsatt mig, trodde det skulle vara blod och klet. Men inte en prick på den snövita kompressen. Fattar inte hur det kan låta bli att blöda i början. Så tätt sitter inte stygnen.
Axlarna är bättre. Så det verkar inte utvecklas mot frozen shoulder ivf. Sträcka framåt går bra nu, typ haka fönster, även om det stramar. Uppåt går bättre också. Bakom ryggen är fortfarande illa, men det gör inte lika ont när jag går för långt. Jag tror ju det är tiden som haft effekt. Det är mer som att med tiden klarar jag att göra övningarna än att övningarna gör att jag får mindre ont. Även om det är bättre tror jag att det kommer att ta en jäkla tid.
Cyklingen har jag slagit ur hågen tills snö och äckligt gruskross är borta. Har tunna sommardäck på, tunnt gummi alltså. Vill inte ha dem sönderskurna och jag orkar inte börja böka med att byta däck och sånt när det är så kort tid kvar av vintern. Tveksamt om jag klarar att få upp hojen för trappen också. Lyfta upp den på arbetsbänken för däckbyte klarar jag definitivt inte, men det gör man ju bara en gång, så det skulle jag iofs kunna be om hjälp med.
Har varit duktig hela februari. Dragit ner på maten lite och går promenader i stort sätt varje dag. Blir för det mesta under halvmilen, annars får jag för ont i foten. Bär sig inte att få jätteont om man gör det dagligen. Går jag en knapp halvmil i morgon har jag gått 9 mil i februari. Inte så jättedåligt. Men ner i vikt har jag inte gått. Snarare tvärtom.