A Non-Diet Diet

[Subcalva]

Vad tror ni om det här? För mig är det lite GoKaleo-tankar.

Give yourself permission to eat absolutely anything. For intuitive eaters, there are no “good” or “bad” foods. That’s not to say that there’s no nutritional difference between an apple and apple pie, Tribole says. The idea here is that after eating the pie, intuitive eaters will naturally be drawn to more nutritious foods at the next meal, balancing out that extra fat and sugar.

She says that when people first hear about the idea, they tell her, “Well, that means I’ll be eating burgers and fries all the time.” That’s the common misconception about this approach — that it’s a food free-for-all. But the point of intuitive eating is to eat what your body truly wants by figuring out what kinds of things make you feel best. It’s a subtle shift in thinking: It’s not that you can’t have burgers and fries. It’s just that if you’re really paying attention to how your food makes you feel, you won’t want to eat junk all the time.

But do you actually lose weight? It’s not yet clear — there isn’t a big, solid body of evidence, the studies that have been done are small, and there isn’t much science supporting the idea that we instinctively know what to eat. And the leaders of the intuitive eating movement insist that it is not, primarily, about weight loss — to the point that Resch and Tribole scrubbed every mention of the phrase from the cover and table of contents of their book’s latest edition. But a two-year study Bacon led comparing intuitive eaters to dieters offers hope: Both groups lost weight initially, but after one year, intuitive eaters — but not dieters — kept it off.

http://nymag.com/scienceofus/2014/05/non-diet-diet.html?mid=facebook_nymag

[Ary]

Påminner mig lite om mindfulness. Funkar ju på mig i säkert en hel dag sedan väljer jag inte de nyttiga alternativen längre, ej heller äter jag mindre om kolhydraterna är "fria"......

[hemul]

Men var det inte så man gjorde när man blev fet? 

[Subcalva]

Jovisst är det mycket mindfulness. Att kunna känna efter och verkligen njuta av det man äter och komma till en punkt där man är nöjd.

Nja jag tror att man blir fet av att äta "omedvetet".
Man äter upp på tallriken bara för att det finns där.
Man äter upp alla godsaker när man läser en bok och blir häpen att det tar slut.
Man är hungrig och kastar i sig mat tills man är mätt bara för att inse 20 minuter senare att man är kräksmätt.

[Mynlen]

Det ligger mycket i du säger. Igår var det en reklam på tv på en Pizza , dom skar med en rullkniv genom en -dregel dregel- pizzabotten som såg såååååå gott ut, knaprig skorpa, luftig, gyllenbrun ... jag äter det ju inte längre men bara av att se alla dom där godsakerna blir man sugen och det är då jättesvårt att inte ta något att äta...

Mindfullness är inte så mycket flum som folk tror. Läser just nu en bok av Joe Dispenza där han beskriver kemiska processen av mindfullness och meditation. Väldigt interessant även om boken är ganska långtrådig skrivet :)

[hemul]

Jo iofs. Det där med att äta långsamt och  koncentrera sig på ätandet och inte göra annat samtidigt tror jag också på. Jag vet att jag åt så förr och att jag inte gör det nu. Kwasniewski är inne på det där också, fast han anger lite andra skäl. Han tycker t.o.m. att bordskonversation är förkastligt!

[Trule]

Vill minnas att Claes Malmberg berättade om sin första måltid med buddister. De åt långsamt och under tystnad, och denna nästan sakrala måltid var den mest njutbara han någonsin ätit. Smaka på varje tugga och inte låta koncentrationen störas av prat och jäkt.

Jag har sedan dess ofta tänkt på detta. Att inte slänga i mig maten utan verkligen uppleva den med alla mina sinnen, långsamt.
Mitt knep att lyckas med detta är att inte vara för hungrig.

Ett säkert sätt att gå upp i vikt är att slänga i sig mat stående. De smakbitarna glöms bort i nästa sekund.

Jo, jag tror också att man kan reglera sitt val av mat, att äta riktiga och nyttiga råvaror genom att ge sig tid och känna efter - dels vad kroppen längtar efter, dels hur maten verkligen smakar. 

[Subcalva]

Ett inlägg från Go Kaleo på FB

This is what a healthy relationship with food looks like:

You enjoy a wide variety of foods. You fill your diet with lots of different foods from every food group, so that you meet your nutrient needs through variety. You do not force yourself to eat foods you don't enjoy (or that you have a medical reason to avoid).

Sometimes you eat purely for pleasure (like that cupcake, or glass of wine) but most of the time the choices you make fulfill both your nutrient and pleasure needs. You eat a salad because you WANT it, not because it's what you think you SHOULD eat. And if you don't want salad, you have something else. When you eat purely for pleasure, you savor the experience and then move on. You don't assign shame or guilt to your food choices.

You eat when you are hungry, and you eat foods that nourish you, make you feel awesome, and help you meet your goals. You also realize that there is no such thing as perfection, and that your habits over time are far more important than any specific food you do or don't eat. You understand that one meal doesn't cancel out all the other meals you eat over the course of a week. You understand that there is a lot of room for flexibility within the context of a balanced, varied diet.
_____________________________ _________________

Now, I frequently get comments like:

"Eating whatever you want whenever you want isn't going to result in healthy lifestyle or longevity. Eating Doritos every day would land you in the hospital!"

Or:

"Sugar lights up the reward centers of the brain, which makes you want more sugar. Copious amounts of sugar is really bad for you!"

Do you see how the belief underlying both of these comments is that if a person eats what they want to eat, they will only eat 'junk', and eat excessive amounts of it? In the first comment, there is an assumption that if they ate what they wanted, they would eat Doritos every day. And in the second, there is the assumption that if they allowed themselves free reign, they would overeat sugar.

Both of these assumption belie a disordered relationship with food. Because you see, if these people had a healthy relationship with food, they would understand that they would be able to eat Doritos and sugar in moderation, enjoy them, and move on.

The answer here isn't to 'force' oneself to eat a certain way. The answer is to address the disordered relationship with food. Because when their relationship with food is healthy, they won't be compelled to eat Doritos and sugar in excess. They will be able to eat them in moderation, freely, and without forcing or feeling deprived.

Because that is what a healthy relationship with food is like.

I believe that the entire diet industry is deeply disordered, so these disordered ways of thinking about food are normalized and even promoted as healthy. Far too many people believe that the way they think about and approach food and eating is normal and healthy, when in fact it is disordered and destructive. The diet industry is dragging us all down into a spiral of disorder, shame and obsession. And telling us all the while that it is normal and healthy.

[hemul]

Men vad fint. Synd att hon inte talar om HUR man får ett hälsosamt förhållande till mat bara.  

Lite som "bästa sättet att slippa problem är att inte ha några", är det inte? Eller "bättre att vara frisk och rik och sjuk och fattig".

[Subcalva]

Nja det håller jag väl inte riktigt med om. Hon menar att genom att skuldbelägga olika livsmedel eller till och med ätande överhuvudtaget så är det lätt att hamna i ett stört ätbeteende. Sen är hon väldigt noga med att uppmana folk att verkligen söka hjälp för det och inte tro att man kan lösa det genom att anamma en diet. Även såna dieter som inte gärna själva vill kalla sig dieter.

[hemul]

OK. Men jag förstår inte hur man ska kunna få ett bra ätmönster utan att medvetet tänka på vad man äter om vi förutsätter att en hel del av den mat som står oss till buds idag är onyttig. Det är ju inte bara socker. Jag tror t.ex. inte att (modernt) spannmål är bra. Hur ska man omedvetet kunna undvika det, förutsatt att man inte hatar bröd och pasta? Jag åt en gång i tiden stekt strömming nästan varje vecka. Det gör jag inte nu. Men inte är det med automatik jag avstår från det.

[Subcalva]

Men varför skulle vi förutsätta att all mat som står oss till buds är onyttig?

Självklart finns det mer eller mindre nyttig mat men de flesta har en alldeles för svart-vit bild av det hela. Jag tror ju varken att socker eller moderna spannmål är världens mest nyttiga men det är inte heller så giftiga som en del falanger vill få oss att tro.

Jag erkänner villigt att jag liksom många andra ofta snöar in på en sak fast jag tror jag ändå är mer villig än många att gå vidare och ändra åsikt när jag inser att argumenten inte håller hela vägen. Just nu är det förstås resistent stärkelse och fibrer som jag snöat in på. 

Det jag tycker är mest intressant med RS och fibrer är att det vänder på argumentet och säger att det kanske inte är det vi lagt till i vår kost (socker och vetemjöl) som är rotorsaken utan det vi tagit bort från kosten, dvs RS och fibrer.

Jag hävdar nu som alltid att den största synd vi kan begå är att sluta läsa någon som har motsatta åsikter till vad vi själva har. Vi har inte alla svar ännu och det finns alltid guldkorn att plocka upp - även om man hos vissa måste sålla undan mycket skit för få tag på dem. 

[ursprungsliv]

Men inte finns det tid att läsa spaltmil med trams för att hitta ett guldkorn?

[hemul]

Jag sa inte att all modern mat är onyttig. Jag sa att en hel del är det. Går man på känn så hamnar ju många just i det träsk av mycket spannmål, socker, industrimat och snabbmat som antagligen gjorde dem sjuka från början, eller i varje fall sjukare än de behöver vara.

Jag skulle definitivt hamna i rostat bröd-träsket nu med all svamp. Det får mig fortfarande att drägla att tänka på rostat bröd med ett berg av smörstekta trattisar.

[hemul]

Men inte finns det tid att läsa spaltmil med trams för att hitta ett guldkorn?

Precis. Och vem är man att vaska fram det guldkornet? Inte jag.