Nu, så. Pärsen är över. Tack för ert stöd!
Phu! Det var svettigt och genomfruset, omväxlande. Den här gången var det nog mitt eget fel. Jag klantade mig på morgonen.
När jag skulle ta min morgondos Bricanyl gjorde jag första vridningen på tuben och sen slant den ur handen och föll i golvet.
Shit, tänkte jag. Tog upp den och gjorde den obligatoriska vridningen tillbaka och andades in.
Det smakade jätte starkt! Det brukar det inte göra.
-Gah, för stor dos, vad händer nu då. Tänkte jag. Jo, jag ska berätta.
Det blev hjärtklappning och darr och skak i hela kroppen. Vilopuls på 100 slag/minut när jag satt på pendeln. 2-3 timmar senare började huvudet småvärka. I med medicin och fortsätta jobba. Krypa och klättra omkring under en maskin och rengöra och kontrollera motorer mm. Huvudvärken escalerar. Lunch. Det brukar hjälpa. Skakningarna och hjärtklappningen har avtagit nästan helt nu.
Lunch intas men orkar inte sitta kvar. Inser att det är kört. Måste hem. Först tillbaka till arbetsplatsen och plocka ihop mina verktyger och in på verkstan och packa ihop laptopen. Via arbetsledaren och kvida, -jag går hem. Ombyte till egna kläder tar en evighet. Att böja sig ner för att ta av strumpor framkallar en explosion i huvudet.
Börjar fundera över annan utväg. Ringa mannen och tigga skjuts. Nä, det tar för lång tid för honom att komma till mig. Taxi? Orkar inte ringa och komma ihåg adressen. Tar ett ordentligt snack med Ullrik. Det var den lunchen tänkte jag dimmigt. Snål som man är känns det ju dumt att spy upp något man betalat 80 spänn för, för mindre än en timme sen.
Men nu kan jag röra mig försiktigt utan att framkalla fyrverkerier i skallen. På med de sista kläderna och sen vingligt börjar jag transporten hemåt. Frisk luft gör mig ytterligare något piggare. Men att åka tvärbana, även om det bara är två stationer är inte roligt. Blunda och tänka på något annat än att spy. Missar precis pendeln och får vänta en kvart.
Provar att sätta mig inne på stationen och vila. Går inte. Måste ut i friska luften. Står och lutar mig mot en stolpe i ett vindskydd. Huttrar, men spyr inte. Tågresan under 30 minuter gick att klara av med hjälp av avslappning, meditation och fokusering. Jag fokuserar på mina kalla händer som värker. Låter dem vara bara, så de ska fortsätta kännas som en egen kroppsdel. Fy skjutton vad man blir stark när man måste! Men gissa om det var en lättnad att komma hem och få en kram av mannen och sen krypa till kojs med en extra dos zoomig och citodon. 2 timmar senare kunde jag vistas i samma rum som andra människor, om de var lugna. Och det var de.
Nu ska jag kolla om Bricanyl kan vara migräntrigger. Om det har hänt andra. För om så är fallet måste jag hitta någon annan medicin. Jag ska även nämna det för min neurolog som jag ska träffa imorgon.
2024.05.15 - 21:00:08
