Vet du, jag minns den där tiden ganska väl. Den var hemsk! Allt förändrades. De asfalterade vår fina gata som tidigare varit hårt packad sand. Jag minns fortfarande svischet från cykeldäcken när gatan var torr och hård och cykeln kunde rulla fort. I samma veva byttes de gamla trälyktstolparna ut mot fula ena i grå, skovlig metall. Det gula ljuset från de gamla lamporna, som hade som ett brätte i glas och åstadkom ett varmt sken som föll i en cirkel runt stolpen, byttes mot ett äckligt, diffust blåaktigt sken. Ni som är för unga för att ha stått i en klunga och pratat i en gammal gatlyktas ljuscirkel med mörkret runtomkring har missat nåt! Allt detta gjorde att färgerna förändrades, både på dagen och natten. Det blev kallt och hårt och fult.
Materialen ändrades. Mamma och pappa skulle vara moderna och bytte yllerockar och kappor som luktade gott mot täckjackor som inte luktade någonting. Gamla fina papperstapeter tapetserades över med nya praktiska plasttaper med stora, fula mönster. Så småningom dög inte den gamla solskensgula putsen på huset längre. Man klädde fasaden med dött, vitt och skrovligt mexitegel. Man hämtade grillad kyckling på söndan, för nu behövde man inte laga mat varje dag minsann. Man upptäckte pulvermos och det cancerogena juiceulvret Tang. Slut med att ta en lördagspromenad och kanske, kanske gå in i konfektyraffären och få köpa varsin apelsin i silkespapper med texten "Trubadur Blodapelsin" och en bild på en trubadur med gitarr.
Ibland är jag glad att ha fått uppleva lite av tiden före allt det hemska. Ibland gör det mig bara ledsen över allt som har försvunnit.
2024.11.22 - 13:09:05
