Jag får ju i mig salt efter ett par timmar. Jag äter sen frukost eller brunsch. Typ 1 1/2 - 2 timmar efter jag vaknat. Om jag äter mycket salt blir jag ju ännu törstigare och dricker ännu mera.
Jag kanske borde skärpa mig och inte hålla på och sörpla hela tiden utan mer på bestämda tider så att säga. Kan hända att det blivit en ovana. Dels en rest från det eviga tedrickandet förstås, men muntorrheten gör ju så klart att man kan tro att man är törstig fastän man kankse inte är det. Är jag rejält törstig så är jag det nog på riktigt, för då känns det i hela kroppen när jag dricker. Och på morgonen behöver jag nog vattnet eftersom jag blir darrig om jag ger mig ut utan att dricka ordenligt. Men just det där att ta en mun hela tiden borde jag kanske försöka vänja mig av med och dricka mer ordenligt men mer sällan istället.
Det finns en psykologisk pålagring också.
Jag blir alltid närmast desperat när jag blir riktigt törstig. Då ska jag bara dricka oavsett hur besvärligt och olägligt det är. Har aldrig fattat varför andra inte är så. Först i mogen ålder insåg jag hur det hänger ihop. När jag var 5 år höll jag på att dö av uttorkning, låg en hel vinter på sjukhus. Det var nån värre magsjuka som gick. Doktorn sa till mina föräldrar att jag bara fick dricka te, inte vatten och det trodde de ju på.
Jag tyckte te var jätteäckligt då, så det kräktes jag ännu mera av bara, så det förvärrade ju situationen. Det måste ju ha varit ett missförstånd. Doktorn måste ja ha menat att jag skulle ha kokt vatten och han tog kanske te som exempel. De misstänte väl smitta i kranvattnet.
Hur som minns jag rätt mycket från den där tiden. Jag var ett lydigt barn, men ibland på nätterna stod jag inte ut utan smög upp och drack lite i handen från kranen inne på toa. Men bara en handfull eller två, för mamma och pappa hade ju sagt att det var jättefarligt. Men det var antagligen det som räddade livet på mig.
Så det är antagligen därför törst har blivit något som kräver omedelbar åtgärd för mig, överlevnadsinstinkten slår på liksom. Fast förut var jag ju inte törstig hela tiden som (jag inbillar mig att?) jag är nu.
Och jo, mina föräldrar måste ha haft ett helvete när de förstod hur fel det blivit. De trodde verkligen på sjukhuset att jag skulle dö och förberedde dem på det. Snacka om att man blev lite överbeskyddad efter det!