Kwidell väger in.

[kwidell]

  Jag vet vännen! jag reagerar på samma sätt! ... fast ibland måste jag då säga att jag är otroligt trögtänkt som inte sätter ihop 2+2  som tex mitt överätande av fett som fick min viktnedgång att stanna av från första början!  det tog ju en mer än lovligt lång tid för mig att förstå vad det berode på!... men som sagt så lär vi oss av våra misstag 

[hemul]

Jaså, så det var svullande i varje fall! 

Jo, det börjar kännas lite som sista chansen nu. Man blir ju inte yngre precis. Funkar det inte den här gången, så veta fan. Inte för att jag vill väga 99 kilo resten av livet, men det är i varje fall en gräns mellan vad som är helt oacceptabelt och vad som går även om det inte är kul.

[kwidell]

Jaså, så det var svullande i varje fall! 

  Nu får du ge dig!!!  Det var INTE svullande! Svullande för mig är när man äter gigantiska mängder onyttig mat. och det gjorde jag verkligen inte!  ... det jag däremot lyckats med var ju att dra en helt felaktig slutsats utav allt snack om att man kunde äta obegränsat med fett och ändå gå ner!  så jag kopplade det som om man SKULLE äta så mycket fett som möjligt... dvs att den mat jag åt skulle bestå av så mycket fett som det bara gick! ... därav te med grädde och kokosfett bl. men något "svullande" var det inte tal om!  Sådetså!   

[kwidell]

Jo, det börjar kännas lite som sista chansen nu. Man blir ju inte yngre precis. Funkar det inte den här gången, så veta fan. Inte för att jag vill väga 99 kilo resten av livet, men det är i varje fall en gräns mellan vad som är helt oacceptabelt och vad som går även om det inte är kul.

nej det är något konstigt med den där 100 kg gränsen  så länge man bara är under den så är man inte alls lika fet!?  oavsett om man så bara är under med några gram! 

[hemul]

Men det går en riktig gräns ungefär där också. Det beror så klart på hur lång man är, men för mig är det också en gräns för vad man orkar släpa omkring på. Eller egentligen är det kanske mer neråt 90.

[kwidell]

jo jag förstår vad du menar. å andra sidan så tror jag också att vi som varigt "tjockisar" rätt länge skapar oss någon form av drömbild av hur vi hade det när vi vägde under 100. ALLT skulle bli så himmla mycket lättare om vi bara lyckas ta oss ner förbi den gränsen igen liksom  ungefär så som man med tiden ser tillbaka på barndomens lek och längtar dit... huvudet sorterar bort allt negativt med tiden på något sätt....

[hemul]

Jo, men jag minns ju hur det var på väg upp. Runt 80 blev det jobbigt att cykla p.g.a. magen (fräsig cykel med lågt styre). Sen nånstan mellan 90 och hundra blev det jobbigt att orka gå. Jag menar gå vanligt, som längre sträckor i stan.

[kwidell]

jo jag vet.  jag mins förödmjukelsen när bygeln på åkatraktionen "poppexpressen" på Grönan inte gick att stänga och jag blev tvungen att gå därifrån utan att ha åkt den.    ... samma sak hur jobbigt det blev att gå på bio när man inte längre fick platts att sitta ordentligt i stolen.... eller hur jag mer och mer började undvika att sätta mig på huk eller på golvet eftersom det var pest och pina att komma upp..  .... men det jag menade var att allt ju inte skedde vid den "magiska" 100 kilos gränsen  utan att det har varigt en gradvis förändring hela viktresan uppåt! ... men på nervägen så är ju den första riktigt stora milstolpen att komma under 100 kilo  ... men jag tror dessvärre inte att allt kommer gå som på räls efter det heller... utan sen blir det en kamp att komma under 90 kilo i stället  ... MEN med den skillnaden att man förjhoppningsvis har större självförtroende och större tilltro till sig själv och sin egen förmåga! för då har man ju trotts allt tagit sig under 100 kilo en gång!  ...

[hemul]

Det var bara det sista som jag gick upp så där sakta men säkert. Resten kom i perioder då jag gick upp mycket oerhört fort. Det är kanske därför jag känner det som olika nivåer liksom. Det kom till en gräns där jag aldrig vande mig vid den nya vikten, då det var för tungt helt enkelt.

[kwidell]

Ah! ja det förklarar ju varför du känner av de olika nivåerna så som du gör.  för mig gick det långsamt men stadigt uppåt... så jag kunde bekvämt blunda för det hela rätt länge  innan jag en dag vaknade upp och insåg vad jag vägde  ingen rolig upptäckt vill jag lova!  ... framför allt så kom ju alla självförebråelser att "varför upptäckte jag inte detta tidigare" osv.. 

[hemul]

Jag var tacksam att jag åt så nyttigt för annars hade det säkert varit ännu värre... Tänk vad dum man kan vara va?

[kwidell]

  Ja de där tankarna hade jag också!! jag var ju ViktVäktare en sväng  och det var efter det som det verkligen spårade ur! när det blev light och fettsnålt hemma...    ja tänk om man vetat hur galet man åt! 

[hemul]

Jag har en kompis som också tänkte likadant, så det är nog inte helt ovanligt. Hon är iofs inte tjock, men hon åt nyttigt för hälsan och det hade inte önskad effekt för henne heller.

[kwidell]

Nej det är nog tyvärr väldigt vanligt  Det är de fullständigt felaktiga kostrådens fel!  och deras övertro på light, kolhydrater och socker som nyttigheter!? 

[Mynlen]

man var inte dum. man hade bara fel information. Det är något helt annat!.

Den där 100 gränsen beror nog också på att det låter så MYCKET, att väga hundra eller över hundra. nittioniopunktnittionio är ju på något sätt mycket mindre. Samma som när man sätter pris på varor, 24.99 är ju billigare än 25 kronor!!! det är det men men... eller 24.90 i ert fall förresten :)  Jag är medveten om den fällan och läser 25 då men min sambo läser 24.... och glömmer resten.

samma princip: Jag vill väldigt gärna ha en hund. MEN jag har egentligen inte riktig råd med den så jag söker inte aktivt efter hundar osv. men om någon skulle fråga om vi vill ta över en hund för att dom inte kan ta hand om den mer då tror jag att jag nappar till ändå.  mycket psykologiskt, och bullshit enligt min son, hund som hund, men för mig gör det skillnad!