Humor hjälper mot mycket. Utan humor skulle man lägga sig ner och aldrig kliva upp igen, känns det som ibland.
Idag blev jag påmind om att jag faktiskt kan ha ont i huvudet.
Jag tror det är 2 veckor sen sist. Synd att jag skulle bli påmind just idag, när barnen kom hem efter 1 vecka semester på annat håll.
Men värken håller sig i bakgrunden än så länge. Så länge jag inte behöver gå och lägga mig räknas det knappt.
Det går inte en dag utan att jag lyckligt tänker på hur nära det var att jag skulle börja knapra piller i förebyggande. På söndag bär det iväg till vårt lilla pörte i Österbotten. Där kommer det bli många middagar hos vänner och släktingar. Våra närmaste vänner är redan informerade om min dramatiska livstilsförändring. Men makens gamla farmor som är diabetiker ska bli både en utmaning och riktigt kul att berätta för. Hon kommer bli lite bekymrad när jag inte vill fika hennes vanliga fika hon alltid bjuder på. Läsk, syltmunkar och glass.
En riktig mardröm som ungarna älskar och mår jätte dåligt av. De blir stirriga, folkilskna och otåliga.
Undrar om jag ska försöka introducera lite LCHF-fika. Bär och naturell yoghurt tex. Det är en utmaning.
Knät har gått ner i nästan normal storlek igen. Jag kan fortsätta med övningarna. Livet fortsätter i sina hjulspår....