Jag hann bara sätta mig i bilen, efter en fantastiskt lugn morgon med frukost, yoga, umgås med barnen mm, så kom gäspningsattacken. En första varningsflagg. Lyssnade jag?
Provar att köra iväg och gäspar som en galning. Halvägs till jobbet känner jag första värken bakom vänster öga och i vänster öra. Men då går det inte att vända om längre. Köerna norrut som är hemåt står still. Åker till jobbet och uthärdar, bedövad med Zomig, till efter lunch. Alla är glada att se mig och jag måste förklara och berätta situationen. Hinner kolla mailen också och göra en kort insats på en maskin innan lunchen. Hoppet står till att det ska kännas bättre efter lunch. Men icke. Yrsel och lätt illamående tillsammans med gummiben får mig att fatta beslutet att åka hem. Nu, nersjunken i soffan känns det inte så farligt i huvudet och bakom ögonen, men hårbotten ömmar och jag känner mig yrslig. Här blir jag nu. Igen. Bistert!
Idalinda, cykelturen igår gjorde varken till eller ifrån för ryggen. Men musklerna fick lite blodflöde. Idag känns ryggen åt rätt håll. Jag har inga problem att böja mig framåt. Det är att räta upp mig som tar emot. Men som sagt mycket bättre. Lite i taget.
På smärtföreläsningen förra veckan fick jag lära mig att just ryggskott är inte farligt att röra sig. Tvärt om. Och så har jag en liten massageapparat som jag kör med över ryggslutet när det pinar på för djävligt. Men jag börjar vara sugen på att skaffa en TNS-apparat. Om jag klarar av den. Provade mammas för något år sedan, men det gjorde för ont. Stack som nålar i huden trots gel.