om du var en hypokondriker hade du redan satt hos läkaren. Så det kommer du INTE att klassas som.
Hypokondriker springer till läkaren så fort dom tror det krämper i öronsnibben.... verkar inte som om du gör det. Om du nu har kramp i öronsnibben vill säga :)
Just örsnibben var det länge sedan jag kände av.
Hmm, nä jag går nog inte onödigt ofta till doktorn. När det är befogat och något syns att det är fel. Som när jag skar upp armen med armbandsklockan och när stortånageln blev intryckt i tån.
Eller knät blev som en dåligt pumpad handboll. Fast den erfarenheten bäddade inte för att anlita läkarkåren skulle kännas om ett lockande alternativ igen. Allmänläkare är snara till att ordinera alvedon och vila en vecka istället för att erkänna att de inte har en aning och remittera till experter. Ska man få adekvat hjälp kräver det att det syns på utsidan vad som är fel. De tenderar att låta lite som Vildvittrorna. "Syyyns inte, fiiiins inte!"
Sorla, det kanske är för att du hänger i LCHF-kretsar som du känner så. LCHF kan vara väldigt skuldbeläggande. Så många når goda resultat, blir smala och blir av med den ena sjukdomen efter den andra, så när det inte funkar på något är det nog lätt hänt att den personen tror att hon gör något fel. Andra brukar vara snabba att dra den slutsatsen också.
Jo, det ligger nog något i det du säger. Men jag har alltid varit snar till självmedicinering mot allehanda krämpor. Det är därför jag har hållit värken i schack under så många år med hjälp av olika naprapater och sjukgymnaster. Dem söker man nämligen själv reda på, utan remiss. Dvs, jag har diagnostiserat mig själv och sökt lösning själv. Även så med kosten. Som när jag fick besöka min neurolog för första gången. Då tog jag inte först emot hans hjälp, utan skulle först försöka själv med kostomläggning i ett halvår. Nå, läkarna måtte nog tycka om mig ändå, eftersom jag inte stör dem i onödan, vanligt vis.
Hör ni nu, hur jag håller på och övertygar mig själv. Pepp-pepp. Jag måste ju vara helt övertygad även när jag kommer dit på måndag. Då duger det inte att sitta och tycka att det nog inte är så farligt i alla fall. Jag glömmer så snabbt hur ont jag hade igår om jag mår skapligt idag. Och gränsen för skapligt flyttas har jag märkt.