Fetbobbas Forum

Jag äter LCHF, maken kolhydratreducerat och barnen äter "vanlig mat".

Det betyder att middagen för mig och maken består mest av kött/fisk/kyckling + lite grönsaker + smörklick eller sås. Barnens mat består mest av kött/fisk/kyckling + potatis + smörklick eller sås. Ibland äter de inte grönsaker alls, ibland en del (beroende på vad som serveras). Frukt äter barnen en del (dom skulle säkert gärna mera, men jag vill ha viss begränsning på fruktätandet (särskilt det som tenderar att äga rum alldeles innan middagen.....). Jag tror visserligen inte att frukt är farligt till smala friska barn, men obegränsade mängder är nog inte lämpligt.

Hur mycket skall man tjata på att dom äter grönsaker i detta läge? Köttet (fisken) måste de alltid äta upp. Potatis måste de aldrig äta upp (men gör det nästa alltid självmant). Kan man inte tro att dom får i sig dom vitaminer dom behöver via animalisk föda (och potatis och frukt...). Eller bör man skapa en god vana av att äta grönsaker eftersom det kan komma väl till pass i vuxen ålder när dom kanske inte ostraffat, dvs. utan att gå upp i vikt, kan äta potatis längre.

Själv har gått från att äta mycket grönsaker till att minska ner det en del. Det är helt enkelt köttet/fisken + smöret/såsen som känns viktigast (och godast). Lite grönsaker vill jag gärna ha på tallriken inte minst för att det blir vackrare och mera variation, men mängden har minskat och det känns mindre viktigt. Tänker jag helt galet här?

Ett visst mått av lathet finns ju förstås här. Till vardags är det oerhört praktiskt att ha kött i frysen att ta fram (färsk fisk inhandlas ibland förstås) och att ha en stor påse potatis i kylen, samt att handla ett gäng paprikor och lite gurka per vecka (+ den obligatoriska burken med surkål).Med det är skönt att slippa handla en hel drös med olika grönsaker och variera och greja och dona.

Hej!

Mina barn behöver aldrig äta upp  :whistle:

Jag serverar mat på bordet
Var och en tar för sig efter förmåga och äter tills man är mätt i magen.

 :cool:

Jag är upppväxt i ett ganska grönsaksbefriat hem. Hade vi tomat till maten när det var säsong så delade vi på en tomat. Och se så bra jag blev! :king:

Skämt åsido så var jag väldigt frisk tills jag blev sjuk vid drygt 30, hade inte ens hål i tänderna och de enda sjukdomar jag hade haft var förkylningar, inte ens barnsjukdomar. Det var ingen bristsjukdom jag fick då heller, utan ett elekt virus som ställde till mycket skada.

Nu på lowcarb äter jag nästan aldrig grönsaker. Stuvad spenat till makrill kanske en gång i månaden och så har jag ärtor i frysen som jag tar en sked av ibland. Äter lite mer rotfrukter, men det är minsann inte varje dag det heller. Har inte fått några brister än. Men jag äter ju potäter förstås, och de innehåller faktiskt lite av varje även om inte så mycket av varje sak.

Inte för att jag är nån förebild, men det visar väl i varje fall att man inte dör av det. Trots allt tror jag att man kan få i sig lite nyttigheter från grönsaker, men inte att det är så himla viktigt. Om man kan odla som idalinda eller köpa lika fina, så kanske man kan vinna nåt på det. De där grönsaker man köper som odlats direkt i näringssubstrat, sprutats, inte ens fått mogna och gud vad vad annat elände de varit utsatta för... näe, jag tror inte man behöver dem.  :nonono:

Med barn har vi kört principen liknande Fjällmors. Jag tycker att barnen blir nyfikna och vill prova när man utan dramatik presenterar olika sorters mat. Nu är dom nästan vuxna och äter det mesta. Ge dom sådant de tycker om, morotsstavar innan maten att knapra på brukar vara poppis t ex.

instämmer.
Och jag har både storätare och den lite petigare sorten representerad i barnaskaran

 :nod-yes:

Jo, men vi har också presenterat olika mat och barnen äter en hel del. Sonen är just nu ganska petig och vill inte ha grönsaker (som han ätit tidigare).

Men jag kanske var lite otydlig. Det handlar inte om någon generell matvägran, absolut inte. Det är snarare så att det just nu (särskilt för sonen 7 år) är så mycket annat som är roligare än att sitta vid matbordet. Slänger i sig några bitar och säger "Jag är mätt" för att kunna få iväg och leka. Är sedan hungrig på frukt eller macka 20-30 minuter efter middagen är avslutad. I det läget känner jag att det är rätt att säga att man måste äta upp en viss portion mat och måste sitta kvar vid bordet.

åh!

nu är det kanske inte jämförbart alls. men jag har barn med ADHD (som ju gör att det är svårt att sitta still bl.a) i huset så vi har en gyllene regel att vid middagen sitter vi tillsammans. Även om man ätit klart sitter man kvar en stund, tills de andra ätit klart (om inte någon äter extremt länge förstås) just för att skapa matro även åt den som har svårt att sitta kvar/hålla fokus.

Skulle det vara något?
Att sätta en ram i tid istället för i mat...?

Fjällmor, vi verkar tänka likadant. Så har vi det fortfarande och det är alltid jag som äter långsammast och mig har aldrig någon vågat klaga på :)
För mig är middagsstunden viktig och oftast enda stunden man kan sitta och prata tillsammans hela familjen.
När någon trillskats och ändå inte ätit av maten så har sedan skåpen varit stängda, inget mellansnaskande alls. Sen får man kanske tidigarelägga nästa mål. Kanske hårt men barnen svälter inte ihjäl på ett uteblivet mål och min tro är att man lär sig att äta när det bjuds.

Vi har en liten tjej som är KRÄSEN med maten. Det har hon varit ända sen hon var en spädis. Dvs hon snuttade lite sen var hon nöjd vid amning. Fortfarande är ätandet ibland en kamp. Tyvärr har det blivit en tråkig spiral då hon nekat att äta, vi har tjatat, hon vägrar ännu mer osv osv. Ständiga förhandlingar om hur lite/hur mycket man kan komma undan med. I somras bestämde vi att helt lägga ner mattjatet. (vi har gjort det i perioder förut med, men dessvärre fallit tillbaka i gamla möster) Och nu äter hon peppar peppar ganska bra. Åtminstone frukosten äter hon bra just nu.

Min erfarenhet är att tjat skapar bara frustration hos barn och oss vuxna. Jag fattar inte att jag fastnade i det mönstret. Jag kommer ju så väl ihåg hur jobbigt det var när pappa skulle tvinga i mig ärtsoppa. (klarar fortfarande inte att äta det) Jag svor på att aldrig tvinga mina barn att äta något de inte tycker om. Men se hur bra det gick!  :clubhead: Nä. bäst äter hon när jag inte alls påpekar hur hon äter.

Fjällmors förslag att snarare fokusera på tiden man sitter tillsammans vid bordet än mängden mat tycker jag är klokt.

En annan sak, som åtminstone jag har märkt, är att skolan och dess luncher tar bort lusten att äta grönsaker. Inte för att grönsakerna där är dåliga på något sätt, utan för att det KRÄVS att ungarna ska äta en eller två grönsaker varje lunch. Jag har i princip haft sallad till varje måltid i de yngre åren. Något som barnet har knaprat i sig med gott humör och god aptit. Sedan började skolan, och kraven på att äta grönt. Något som resulterade i att sallad inte längre var gott. Det kan jag förstå, så jag har inte tvingat ungen att äta sallader till maten. Istället har jag gjort grytor med mycket grönsaker i, och andra saker som har mycket grönt i sig. För jag tycker att det är både gott, billigt och nyttigt med grönt.

Tacka vet jag USA där pommes räknas som grönsaker, inga problem att få ungarna att äta det i skolan  :laugh:

pop-corn är väl också en grönsak... :flirting:

Nä, det är ett spann-mål!  :club_idiot:

Tack för alla kloka svar! Kommer inte att tjata mer om att äta upp, men fortsätta att tjata om att sitta kvar vid bordet.

Tack för att din fråga fick mig att tänka till!

(och jag glömde säga - jag älskar grönsaker)

 :nod-yes:

Vi har sällan grönsaker som tillbehör till maten, men det slinker ju ner lite ändå i grytor och så.
Min 2-åring gillar potatis (kanske för att han aldrig får det hemma) och morötter mest. Även broccoli är en favorit (med smör på) men det går långa perioder när vi inte serverar grönt till maten.
Jag försöker ha koll på att han äter kött (fisk/ägg) och lägger upp tillbehör i mindre portioner vartefter han äter köttet.
Funkar nu när han är så lite iaf.

Han är även en storkonsument av mjölk så det portioners också ut i småskvättar.
Äter han dåligt en måltid försöker jag se till att han äter bra nästa gång och då får han absolut inget annat innan maten, då blir han ju rejält hungrig och äter allt  :smile:

Jag har större bekymmer med att få maken att sitta still under hela måltiden, när han ätit klart efter ca 3 minuter börjar han springa omkring och plocka undan maten, ringa mm. Irriterande  :angry:
Jag äter ganska långsamt och vill gärna ha lugn och ro när jag äter. Blir lätt stressad av hans spring och äter ibland inte färdigt då...

När jag är ensam hemma med lill-pojken "tvingar" jag honom att sitta kvar med mig till jag också är färdig, det går ofta väldigt bra och då brukar han småplocka lite med den mat han lämnat!

Så det är nog bättre med ett tidsmått än ett mängdmått på måltiden  :nod-yes:

 :wave:

Vilken jobbig make! Jag blir skitstörd av sånt. Det finns nog bara ett som hjälper:  :club_idiot:!