Fetbobbas Forum

http://www.annahallen.se/jag-tror-jag-har-svaret
Jag tycker det är tänkvärt! Och lärorikt för mig som aldrig varit där, i beroendet.

Jo, verkligen. Fast jag ser det här från brevid. Kollegor som inte klarar av ätandet, eller alkoholen.....  :sad: Hon uttrycker det klokt Anna.

De tankarna har jag också haft och också skrivit när folk kommenterar som att om man bara rör på sig och äter med "sunt förnuft" så blir man inte tjock. Men har man ätit enligt alla rekomendationer och ändå inte kan hålla vikten så inser man att det inte är så enkelt.

Som en annan icke-beroende håller jag inte med. Jag är så trött på detta generaliserande - alla feta är socker-/kolhydratberoende.

"De (Normisarna”) har kontroll på sin mat och sitt ätande. De får inte denna enorma kick och denna enorma abstinens. De har ingen aning om vad vi upplever. Tyvärr tror de att allt är kalorier in och kalorier ut och lyssnar inte att det finns en parameter till.

Det tror att vi väljer att bli feta. Att vi har ett val. Det är ju för tusan vi själva som stoppar maten i munnen på oss. Det är väl ingen som tvingar oss? Jo. Det är det. BEROENDET!

Nej, det är inte något nytt vi skyller på. Jag vet att vi gärna använder gener att skylla på. Ämnesomsättningen att skylla på. Att vi tidigare har valt att skylla på något är ju för att vi inte själva förstod vad som var felet. Men vi VISSTE att vi inte var dumma och lata. Vi visste bara inte att det fanns något som hette beroende. Det är ju något stort, kan väl inte drabba var och varannan svensk heller. JO, det kan det! Och det har det."

Jag klarade att kontrollera mitt matintag under ganska lång tid, men jag gick inte ner. Inte gick jag upp p.g.a. godis och sött heller och jag har aldrig upplevt abstinens (i detta fall). Det är lika dumt när det generaliseras från LCHFs sida som när det görs från "etablissemangets". Kanske ännu dummare. Vore man en känslig person skulle man lätt kunna tänka "nehej, de tror inte på mig de heller".  :whistle:

Jag förstår inte varför folk vill förstora upp sitt eget problem och klistra det på alla andra också. Eller kanske jag gör det. Det är visst rätt vanligt för f.d. beroende att göra så.

Hur som tycker jag den här typen av snack är jättejobbigt och jag tror att det stöter bort många som inte känner igen sig i beskrivningen - "jaha, den där dieten är för sockerberoende, men det gäller ju inte mig". Om allt jag läst om lågkolhydrat låtit så där så hade jag inte ens provat. De som känner igen sig och är lika dana blir säkert jättelyckliga, nu kan de ju generalisera lite mera och upprepningar verkar ju vara poppis ockå så...

Det är alltså inte pratet om sockerberoende jag vändet mig mot, jag tror säkert det existerar, men se det som ett specifikt problem, inte ett generellt- Det är det förmätna antagandet att det gäller alla feta jag protesterar mot - och det antagandet förekommer rätt ofta! Det är jättebra att sockerberoende får uppmärksamhet då det verkar vara många som lider av det, men snälla, gör det inte till norm. Då är vi snart många som får kämpa mot LCHF-etablissemangets vanföreställningar likaväl som mot det gängse etablissemangets.  :tongue:

Jag får nog be om ursäkt. Jag kanske missuppfattade texten och den handlar specifikt om sockerberoende kontra ickesockerberoende, inte om feta=sockerberoende kontra smala? Jag kan inte reda ut det riktigt. Till mitt försvar kan jag anföra att den vita bakgrunden inte laddade förut, så jag fick läsa texten mot den rödrutiga bakgrunden.

Hur som tycker jag det låter som om man bara kan kontrollera sig så är blir man smal och så är det alltså inte.

Vad är förresten strikt ISO? Har de hittat på en variant på ISO-dieten utan kolhydrater eller menar Anna bara att hålla sig strikt till reglerna för ISO?

Fast jag tror det är svårt att uttrycka det så att det inte blir generaliseringar när man vill vara extra tydlig. Och alla begriper väl att inget är svart eller vitt? Att det alltid finns andra varianter?

Men vad vet jag om missbruk av mat. Ingenting. Annat än det jag ser. Och jag ser att det är ett helvete. För man kan inte som missbrukaren av alkohol, undvika det helt. Gå kringelikrokar för att inte trilla dit. Ta omvägar för att inte förledas att gå in på Systembolaget. Undvika fester där det serveras alkohol. Nä, maten måste man få i sig. Och det som räknas som det normala är det som är helt FEL för den som ska försöka gå ner i vikt. Därför tycker jag inlägg som Annas kan tillföra något bra i debatten, även om icke sockerberoende kan känna sig lite trampade på tårna.

Jag irriterar mig för att jag tycker det tar över debatten, sockerberoende är liksom det enda som existerar. Ungegär som om det enda samhällsproblem som diskuterades skulle vara alkoholism. Det är säkert samma där, många kriminella har alkohol- eller andra drogproblem, många som slår sina fruar och barn o.s.v. Men det finns också de som inte har det. Vi andra finns också. Och ja, jag är allergisk mot generaliseringar.  :biggrin1:

Visst, klart man fattar att det är svårt. Men det är svårt att vara fet utan att vara beoende också och fan så mycket svårare att hitta vägen ut. De sockerberoende borde ivf vara medvetna om vad problemet är även om det är svårt att komma till rätta med det.

Frågan är om det är de sockerberoende hon vände sig till.... jag tror inte det. I det här fallet (tror jag) vände hon sig till friska oförstående människor som inte fattar vad som felas. Som tror att feta är lata imbecilla människor som bara inte har bestämt sig tillräckligt mycket att de vill gå ner i vikt. Det är de oförstående människorna hon vill nå med sin text. Inte dig. Du har redan fattat var problemet sitter. Och de som är sockerberoende fattar det också.

Men tyvärr är det oftast de som redan är frälsta som läser och nickar beundrande. Eller de som är som du, som sitter och irriterat skakar på huvudet och undrar över när någon ska se just dig. De som VERKLIGEN behöver läsa och förstå, de söker ju inte, och därmed missar de hela poängen. DET är synd.....

Men jag gillar generaliseringar när de används på ett uppseendeväckande sätt.  :bg: Och på ett sätt så att man fattar att det finns en annan sida av medaljen också.

Jo, jag fattar vilka hon (skenbart) riktar sig till. Men förklaringen är inte i alla fall sockerberoende och det får hon det ju att låta som, eller hur? Eller ser jag fortfarande rutigt?  :lol:

Vad jag saknar, inte bara här utan ofta, är nyansering.

Jag tror inte att hon (eller någon annan) generaliserar för att utesluta vissa grupper utan för att det är lättast, det går inte att skriva på ett lätt sätt och samtidigt få med alla möjligheter. Om texten inte är läsbar och lättförstådd så gör den ingen nytta, det är ju inte någon annan än redan insatta som skulle orka läsa den. Men visst är det irriterande att vara på 'fel sida' av generaliseringen.

Nä, där har du helt rätt. Det är onyanserat. Poängen är att man blir överviktig för att man är sockerberoende, och man går inte ner i vikt för att man är sockerberoende. Punkt. Och faller man inte in i den mallen så är det störande. För såna som dig finns väl inga mallar?  :crazy:  :inlove:

Men som sagt, det är nog ruggigt svårt att få en text nyanserad om den ska bli glasklar, och man ska få fram budskapet utan risk för att det missförstås och att det blir spretigt.

Nu tror jag Nizhoni fyllde på medan jag skrev. OCh vi menar nog väldigt lika med ganska lika ord dessutom. Men jag orkar inte ändra.  :lol:

Puh! Tack, trodde jag var helt förvirrad ett tag.  :lol:

Fast jag ska egentligen hålla säften, för jag vet att jag har svårt att förstå och relatera till vad Hallén skriver. Hon uttrycker sig på ett känslomässigt sätt (tror jag), som jag också tror det är meningen att man ska relatera till känslomässigt. När man försöker läsa det som fakta, som jag gör, blir det fel. Fast jag måste ju säga att när hon faktiskt skriver om fakta, i varje fall till synes så, så är det lite svårt för mig att läsa det på nåt annat sätt.  :shy:


Jag skulle vara nöjd med något i stil med "Många överviktiga lider av sockerberoende och är man sockerberoende så...".  :smile:

Sen handlar det ju inte om hur man går ner i vikt utan hur varför man går upp i vikt. Och inte slutar gå upp i vikt, trots att man kämpar. Jag håller med Nizhoni, det måste vara enkelt för att man ska orka läsa.

Och för mig var det ytterligare en ögonöppnare. Det utesluter ju inte att det finns andra orsaker, men detta är en stor orsak.

Och, ytterligare, så ser jag att hon är ganska mycket som jag (fast jag inte har tagit steget hela vägen, för att jag är för lat). Vill frälsa världen när något faller på plats i huvet.

(vi skrev samtidigt Hemul, det kanske blir lite goddag yxskaft)

Men då kommer någon annan petnisse och undrar varför de andra är överviktiga och vad hon tänker göra åt det, hur hon än gör så har hon ändan bak. Men jag förstår varför du blir irriterad hemul.  :nod-yes:

Ja? Det vore väl bra om någon försöker ta reda på vad som gäller för oss som blivit feta utan godis och kaffebröd, men det behöver ju inte vara Hallén. Det räcker ju med att hon är tydlig med att det hon skriver gäller en viss grupp och inte alla. Men det kan ju hända att hon tror att det gäller alla, en del tror ju det.  :sneaktongue:

Nu kom jag på hur jag ska förklara vad som irriterar mig, inte just med den här bloggningen, utan med slagsidan mot beroendeproblematik över huvud taget. Jo, det är att genom att se så enögt på sockerberoende som en omedelbar ORSAK till fetman och ibland den enda orsaken, reducerar man ju nyttan av kolhydratsnål kost till ett sätt att komma tillrätta med beroende ("jag är ju inte beroende, vad ska jag äta så där för då?") och man visar tillbaka tjockisarna till hörnan igen ("de äter ju för mycket godis och skräp och därför är de tjocka").

Jag ser det som två skilda saker detta. Visst, jag tror sockerberoende existerar och jag tror att det är jättesvårt att komma över för en del, speciellt om de fortsätter äta mycket kolhydrater. Men jag tror också att överdriven kolhydratkonsumtion gör oss feta och sjuka, oberoende av om vi utvecklar ett beroendebeeteende under resans gång eller inte.

Därför tycker jag man ska behandlade det som skilda problem som kan vara avhängiga av varandra. Lågkolhydratkost är mer än att komma till rätta med sötsug och den hjälper även dem som inte har något sådant.

Fattar ni hur jag menar?  :whink:

Varenda gång jag börjat skriva ett svar har jag blivit avbruten så nu blir det ett kort svar, ja jag förstår hur du menar.  :nod-yes:

Jag också. Kan du inte skriva det i hennes blogg?

Däremot så tror jag att alkoholism och kolhydratberoende är samma sak, egentligen. Ni får gärna  :lulz: , men så tror jag. Skillnaden som jag ser det, är att alkohol ger en mer påtaglig berusning, samt att den är lättare att uppnå. Dessutom ger ju såklart alkohol en annan kick än socker.
Men jag ska försöka förklara mig. Jag känner en hel del fd alkoholister, och när de slutade dricka så åt de godis som att det var sista dagen på jorden som det fanns. Gradvis, ju längre de har varit nyktra, så har de skippat sockret. De har alltså inte behövt det längre. Många av dessa människor äter nu, om inte LCHF, så snudd på. Och det, någonstans, hjälper dem också att hålla sig nyktra. För som en av dessa jag pratade med sa: "Man blir mer sugen på alkohol när man är hungrig. Det är något man får lära sig. När man har ätit blir det bättre." Vad är det, om inte kolhydratsug?

Sen känner jag dessutom ett antal barn till alkoholister som har utvecklat matberoende. Varför? Enligt min åsikt för att de har samma kolhydratsug, men inte vill bli som sina föräldrar. Så istället för att dricka, äter de för att mildra sin ångest. Visst jag kanske generaliserar, men jag tror ändå att det finns lika mycket (om inte mer) tröst i mat som det finns i hälsofarlig dryck.

Nä, jag brukar inte läsa hennes blogg ens, bara när nån länkar dit som nu. Jag syltade in mig med henne en gång och det räcker.

Corny, har för mig att Ingvar bl.a. säger att det är så. Men sen finns det ju de som menar att alla beoenden är samma sak och utbytbara. Där stämmer jag inte heller in. Är nikotinist och tidigare teberoende (joo, det existerar visst!) men mår illa av för mycket socker och skulle aldrig kunna bli alkoholist. Det har jag druckit tillräckligt mycket i mina dar för att veta.  :lulz:

Vilken Ingvar?  :shy:

Nej, jag tror inte heller att alla beroenden är samma sak. Jag är nog en av de få som tror att man föredrar olika "berusning". Sen tror jag faktiskt på det här med primära och sekundära beroenden. Jag tror nämligen att alla människor har ett huvudberoende, och om inte detta tillfredställs, så tar de till ett annat. Te är ett bra exempel. Jag är kaffedrickare i grunden, men finns det inte kaffe, så dricker jag hellre te än inget alls. 

Martin Ingvar.
http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=2092&l=sv
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127119211

Jag slutade läsa han bok nästan på en gång. Man utgick nämligen från att alla får en kick av socker och belönar sig med sött så jag fattade ju ganska snabbt att där hade jag inget att hämta.  :whistle:

Jag är i det fallet som du hemul. Mår illa av sött.
Men jag kan definitivt förlika mig med tanken på att det finns kolhydratism. Mitt beroendemonster bodde (bor!) i brödburken. Och jag trillade inte dit på sockerintag. Garanterat.

Anna Halléns inlägg ledde till samtal med vänner som i morse ledde till det här inlägget om min väg till lchf:

http://vidvedspisen.wordpress.com/2011/04/09/kolhydratism/

När det gäller Annas inlägg som sådant:

Jag kan hålla med dig hemul om att det blir slagsida ibland. Samtidigt tänker jag att det är lite det Anna Hallén vill åt med sitt inlägg. Hon ställer frågorna: Varför blir det slagsida i debatten?
Är det pga att det finns ett "glapp" i kommunikationen..?
Kan det glappet vara förståelsen för beroendeproblematiken?

tror jag...

Men min protest handlar ju om att det är brist på förståelse för att alla inte är beroende, det är ju det jag vänder mig mot. Det är ju de beroende som tar över debatten, inte de som inte är det. De får snart inget gehör alls.

Det är väl jättebra att socker-/kolhydratberoende diskuteras, jag protesterar bara mot att bli hopklumpad med denna grupp. Skulle du gilla att bli bemött och behandlad som, säg, en bulemiker om du inte är det? Jag tror inte det, precis som man inte gärna vill han nån annans diagnos på sina symptom när det gäller andra åkommor. Det skulle inte vara särkilt konstuktivt. Inte heller är det konstruktivt att betrakta alla feta som socker-/kolhydratberoende.

Dessutom tar det bort från diskussioner om hur vi funkar rent fyskilogiskt. Sötsug, sockerberoende, klappat, klart! Inget behov av att veta mera. Det ger upphov till konstiga råd också. Ät inte en endaste jordgubbe för det "släcker fettbrasan". Vad som ger Skaldeman sötsug är inte allmängiltigt. Faktiskt.

Obs att detta inte längre gäller Halléns artikel, utan handlar om det allmänna tonläget i diskussionerna (inte här förstås!  :inlove:). Varför räcker det inte med att sockerberoende är accepterat (inom våra kretsar)? Varför kan man inte nöja sig med att det är en av flera förklaringar till att man går upp i vikt?

Att man vill missionera utåt om sockerberoende förstå jag mycket väl. Jag ber bara att man inte samtidigt ska få världen att tro att alla överviktiga är sockerberoende.

nu läser jag inte runt så mycket just nu, och jag kan ha missat nåt - i så fall ber jag om ursäkt..
men.. jag vet inte om jag håller med dig om den bilden hemul

jag tycker inte att lchf'are klumpas ihop som allmänt beroende i debatten/samtalen på nätet
snarare att det poängteras igen och igen att vi alla är olika och måste våga lyssna på vår egna kroppar
(speciellt hos Anna Hallén ;-) )
Störst plats upplever jag att diskussionen om "vad vi är designade  att äta" tar.

Jo, vad vi är "designade" till är ett ruskigt olyckligt ordval. Men det ligger väl rätt i tiden.  :whistle:

Det är väl mest kommentarerna hos kostdoktorn jag utgår från. Jag tror man läser med olika glasögon. Det man irriterar sig på eller det som berör en själv negativt minns man ju bättre och det tar skenbart större plats. Men det är inte utrymmet det ges som jag vänder mig mot, det är säkert många som har problemet i fråga, utan detta att alla ska dras över samma kam. Sen är jag också så att jag tycker man ska hålla sig till fakta och göra klart när det är tyckande eller troende. Många ser hälsobloggare som auktorieter (nu mernar jag inte doc) och följer alla råd utan att ifrågasätta.


Jo, utom när det gäller detta med beroendeproblematik.  :tongue: Det där med "vi är alla olika" är väl lite av ett mantra man tar till när man inte kommer nån vart med att lösa någons problem också. :ignore:

Om man går upp i vikt av alla kolhydrater eller enbart socker är troligt, likaväl som diabetes,sköldkörtelfel och överätning.
 Men vad finns det för flera orsaker?  :smack_head:

Orsaken kan väl vara för mycket kolhydrater utan att man är beroende av dem? Det är ju inte precis som om vi blivit rådda att akta oss för kolhydrater, tvärtom ju.

aaah.. ja de läser jag inte så ofta numer.

Och jo, nog tror jag du har rätt i att man läser med olika glasögon!

 :nod-yes:

Nä, jag försöker sluta också. Men det går inte så bra.  :shy:

Du har rätt i att det inte är ett beroende om man ätit kolhydrater. Jag upplever att jag är "inlärd" att äta bröd, potatis för att inte äta för mycket sovel.
Jag har inte ätit bröd på tio år, kände det la sig i magen som om jag blev däckad.
Däremot gick jag över till glass, sent på kvällen och det var den som gjorde att jag gick upp i vikt.
Jag gick ner mina överflödskilo men hur mycket fett jag än äter nu, så är jag ofta hungrig(och det stämmer inte med andra lchfare)
Mitt problem är att jag har en autoimmun sjukdom och därför äter jag inget gluten.
Det fungerar bra.

Jupp. I mitt fall åt jag som jag blev tillsagd och hatade varenda tugga och se hur det gick. Man undrar hur dum man får bli. Eller hur lydig.  :worried:

det är ju just det som är det viktiga

att inse hur många av oss som faktiskt ätit oss till fetma och/eller sjukdom pga att vi faktiskt följt kostråden, gjort som man ska!

 :angrywife:

Oavsett om man utvecklat ett beroende på vägen eller ej är det ju kolhydratsmängden i kostråden som ställt till det tillsammans med övertron på fullkornets förträfflighet

DET håller jag med om, men jag tycker ju fokus på beroende överskuggar detta. :lol:

Alltså så här. Om jag fick kostråd från ett proffs förut förutsattes det att
jag åt skräpmat (nej)
jag åt godis och kaffebröd (nej)
jag tröståt (nej)
jag åt väldigt mycket fett (nej - normalt med fett och efter en tid fettsnålt)
jag inte åt fibrer (å jävvlar vad med fibrer jag åt!)

Efter att ha förnekat allt detta fick jag lik förbannat rådet att äta mindre fett och mera fibrer och vara försiktig med godis och kaffebröd.

Jag vill inte att folk som jag i framtiden ska hamna i sitationen att de förutsätts vara socker- eller kolhydratsberoende när de bara ätit skiten av "duktighet" eller som nån annan nämnde, att de är uppfostrade så. Det är nämligen mycket jobbigt att bli behandlad som något man inte är i en situation då man behöver hjälp. Jag befarar att det är ditåt vi är på väg. En lika enögd syn på problemet som förut, bara från en annan utgångspunkt. Det är jobbigt nog att bli behandlad så av självutnämnda experter och besserwissrar på nätet.

och det här kunde vara jag  :nod-yes:
toppat med motion i mängd, tills jag blev för fet för att klara av det utan att gå sönder :shake_head:

(men det står redan i mitt blogginlägg iofs)

Jag funderar :hm-hm: har du kommit fram till, så här efteråt, varför du gick upp i vikt?
Jag vet att jag åt för mycket av smör, grädde, kolhydrater och glass, allt på en gång :flirting:

Frågar du mig eller fjällkon? Jag svarar för mig ivf.

Jag *tror* att det gick till sålunda. Jag gick upp 15-20 kilo över en vinter när jag var allvarligt sjuk, varför vet jag inte.

Den sommarn vägde jag uppåt 75 och tyckte det var förfärligt mycket så klart, då jag vägt 56 i många år (normal kroppsform, storlek 36-38) och i ungdomen vägt sådär 52. Så, jag började följa kostråden. Motionerade som en tok, så gott jag kunde, mådde fortfarande inte bra. Bort med smör från mackorna, mera frukt och grönt. Pasta istället för potatis (nåja, det kom senare). En portion pasta innehåller jäkligt mycket mer kolhydrater en en portion potatis och ingen som helst näring för övrigt..

Nåt år senare vägde jag 85-90 . Kunde inte cykla längre (den motionsform jag valt). Nu började insulinresistensen sticka upp huvet. En bekant diabetiker såg problemet innan jag gjorde det själv och sa åt mig att gå och kolla sockret. Jag var, enligt honom, blek och verkade trött och lite "borta" före maten, men när vi ätit blev jag rödblommig och pigg. Sockret var då fortfarande bra. Men jag hade nu insett sambandet mellan tiden som gått sen jag ätit och hur jag mådde och började äta mellanmål, vilket jag aldrig gjort tidigare. Fettsnålt så klart, ofta bara torrt bröd rakt av. Men aldrig fick jag sug, jag kände mig inte ens hungrig. Jag mådde bara dåligt och lärde mig att det gick över ivf för en stund om jag åt nåt.

Så fortsatte det och blev förstås bara värre och värre. Efter ett tag visade det sig  också på blodsockret, men jag kom aldig så högt att jag klassades som diabetiker. I en en branchtidning i ett väntrum någon gång på 90-talet såg jag för första gången ordet "insulinresistens". En läkare beskev det förstadium till diabetes som vi alla känner till nu och propagerade för att patienters insulinivåer borde testas rutinmässigt för att man skulle kunna stämma i bäcken. Nu visste jag varför jag mådde som jag gjorde.

I samma veva fick jag höra talas om GI och läste Montignac. Körde på med hembakt surdegsbröd, bönor o.s.v. och gick ner en 15 kilo utan problem (från 119 till 104). Sen tog det stopp och jag orkade inte med allt krångel med bak och grejer. Så tillbaks till bröd- och pastaträsket. Nu steg vikten som en raket. Till slut blev det svårt att gå, t.o.m. att röra sig inne var besvärligt. Men nu hade det gått för långt. Blodsockret var i tårna 2 timmar efter maten och då äter man bara. Jag åt säkert periodvis för mycket för jag inte orkade hålla koll, men för det mesta åt jag nog inte så himla mycket totalt tror jag, bara ofta och "nyttigt". Hade ju ingen aptit. Maten blev som att ta medicin.

Något år innan jag började lowcarba (2005) tyckte doktorn att jag såg ovanligt fet ut och propsade på att jag skulle vägas. Jag hade ingen våg då, visste ju att jag gått upp det jag gått ner med GI men trodde att jag var tillbaks på knappa 120 som jag vägde när jag började. 136 pannor. Hi och hej. Då blev jag skraj och satte igång med surdegsbaket igen. Gick på ett år ner ungefär lika mycket som sist och vägde nu faktiskt 119 igen. Då hittade jag lågkolhydrat och fjällen föll från mina ögon.

Som alla vet tog det tid för mig att börja gå ner på LC, gick t.o.m. upp till 127.5 som mest, men blodsockret, det fick jag bukt med snabbt och friskare och klarare i knoppen blev jag också.  :thumbsup:

Det blev längre än nödvändigt det här, så summa summarum: de första 15-20 kilona jag gick upp i samband med sjukdom vet jag inte orsaken till, men nåt gick väl snett i kroppen där. Min övertygelse är dock att den resterande viktökningen kom av att jag genom att följa de gängse råden skulle banta bort kilona jag ökat. Ju nyttigare jag levde, desto tjockare blev jag.

Till saken hör att innan, när jag var frisk, spontant åt, inte LC så klart, men ganska nära. Åt inte så mycket, inte så ofta och rätt fett. Inte många mackor, kanske 2 knäcke på morron med tjockt med smör på, det har jag alltid gillat. 1 eller 2 potatisar och massor med mjölk i teet, det var dagens kolhydrater för det mesta. Frukt enstaka gånger bara eller när det var pajsäsong. Jag har räknat på det och kan ärligt inte få det till att jag till vardags åt mycket över 100 g kolhydrater. Sen blev det ju mer när man var bjuden på tårtkalas, var ute och drack söta drinkar o.s.v., men det var ju undantag, inte regel. Så jag är extra förbannat, för jag tror att  hade jag bara hade fortsatt att äta som jag alltid gjort hade jag inte gått upp mer och kanske t.o.m. gått ner det där jag la på mig när jag var sjuk.   :bang_head:

Tack för din historia! Det ger så mycket när man läser hur olika vi fått vår sjukdomshistoria.
Jag håller med dig om att man måste själv "specialisera" sig med LC.
Jag har punktvis med kärlförträngningar, op tre ggr. och hoppas att kosten ska
minska inflammationerna? (om det nu är det som orsakar förträngningar)
Jag har haft en tuff kamp med läkare som inte har brytt sig, men för varje op. har jag lättare att gå.
Just nu har jag ngt i foten, den domnar när jag går, men har fått remiss från vårdc.
och jag ska ge järnet denna gången..
Det är av denna orsaken som jag inte äter ngn form av gluten.

Jag har sett att du nämnt nåt åt det hållet tidigare, har ivf förstått att det är mer än vikten för dig. Hur funkar det där? Blir det liksom stopp i relativt perifera blodkärl? Det låter inte som om det har med hjärtat att göra.

Nä, inte hjärtat. Det bildas plack  :max-shock:på ett ställe så blodet har svårt att rinna igenom.
Op. i hals,bäckenet och låret.
Jag har mycket lättare för att cykla än att gå.

Det låter faktiskt väldigt läskigt. Det är inte risk att det sätter sig på farliga ställen då? Vet man varför du får det?  :sad:

 :shake_head: så läskigt det låter med din sjukdom Ninnan  :flowers:


Jag har lite med tid idag. Om du vill veta mer om min resa så...
Har du läst mitt blogginlägg där min resa i snabbversion finns?

http://vidvedspisen.wordpress.com/2011/04/09/kolhydratism/

(jag menar inte att spamma med länken nu, jag vill bara ge Ninnan chans att få svar på sin fråga fast jag inte har tid att skriva)

Om du känner att du inte får svar på din fråga av inlägget så hojta.

 :nod-yes:

Äsch, det är inte så läskigt   :w00t:  , mest att jag alltid älskat fysiskt arbete; såga ved etc.
Halspulsådern var nog det farligaste - blev i fem sek halvförlamad. Hade inte min syster varit hos mej och ringt akuten, hade jag själv inte brytt mej.
Jag gick över till lchf för att jag inte kunde röra mej tillräckligt mycket - för mej ger fysiskt arbete en mental kick och att lchf kan minska inflammationer.
Det är läkarna som är läskiga!  :max-shock: som inte brydde sig och särskilt om jag sa att jag rökte(men det säger jag aldrig nuförtiden  :crazy:  :ignore:  )
Nu har jag så att säga "en fot inne" hos kärlläkarna och talar om hur viktigt det är att de åtgärdar, jag har ett par år till i arb.livet och att de ser till att hålla mej frisk de åren!!  och pengar är en viktig sak för läkare.
Slaggen i ådrorna beror på inflammation, en variant av reumatisk sjukdom.
Fjällmor
Jag har läst din historia tidigare och tycker den är stor  :smile:

 :shock: Oj det där låter riktigt skrämmande.   :max-shock:

Jag håller tummarna för att du får ner inflammationen och minskar på slaggen, själv känner jag att lchf verkligen får ner inflammationen så att morgonvärken i händerna dämpas och tillslut nästan försvinner. Det behövs bara lite 'fusk' för att värken ska komma tillbaka och därmed inflammationen, otroligt egentligen vad lite kolhydrater kan göra.  :blink:

Samma för mig, jag har ju carpaltunnelsyndrom, och fy för den lede vad det kan värka om man slarvat, svullnar direkt...... :nonono: :thumbdown:

Vi är lika där också. Jag gillar också "grovgöra" och det är hemskt att inte klara det eller behöva be om hjälp.

Instämmer jag med.. det är sååå gott att kunna skotta snö, hugga ved och annat igen!

 :mad_viking:

 :worried: vilken snyftare... jag blir så berörd. Tack hemul  :rose:

Pja, jag var så dålig på andra sätt också, eller ivf trodde jag att det var orelaterat, att jag egentligen sket i om jag var tjock till slut. Nu har jag ju insett att en massa annat berodde på kosten också. Även om kosten kanske inte var orsaken alla gånger så gjorde den ont värre eller förhindrade läkning eller hur man ska uttrycka det. Jag har ju t.ex. fått tillbaks känsel i händerna, mer än 20 år efter att skadorna uppstod, skador som man ansåg vara irreversibla. Jag har fortfarande inte normal känsel, men det känns inte som att ha handskar på vissa fingrar längre och jag kan sy i en knapp vilket var mycket svårt förut. Sydde hela det där växthustältet jag gjorde för ett par år sedan för hand på en natt. Det hade varit omöjligt förut. Skulle jag göra ett test skulle det visa nedsatt känsel, men det är inte så mycket att jag tänker på det längre till vardags.

Hemul, jag missade helt din historia tidigare.  :shy:
Gisses vad ledsen jag blir när jag läser den. :worried:

Massor med kramar från mig  :hugsmile: :hugsmile: :bearhug:

Äsch, det är väl många som gått upp mycket. Många hundrataggare här. Grejen fär mig är kanske att jag var sjuk för övrigt. All fokus låg på det för mig, försöka få rehabilitering (som jag numera kallar dehabilitering  :whistle:), utredningar o.s.v. Det tog lång tid innan jag såg vikten som nåt annat en en beklaklig bisak och som för alla andra tog det ännu längre tid innan jag insåg att den nyttiga maten gjorde mig sjukare. Mat var ju bara relaterat till vikt, eller hur?

Du kunde ju ha dött Hemul om du fortsatt följa doktorns råd. Skrämmande!

Det kunde jag ha gjort redan från början p.g.a. svin till läkare. Jag fick nämligen ingen behandling för ett mycket akut tillstånd trots upprepade försök. Efterråt fick jag veta att jag uppskattningsvis hade haft 5-10% chans att överleva utan vård. Och 100% chans till ett förstört liv, det kan jag konstatera själv. Så kan det gå första gången men söker läkare för annat än friskintyg i landet med världens bästa sjukvård...  :sneaktongue:

 :shake_head: det är så hemskt...

Ja, men jag kan ju vältra mig i alla skadeståndspengar i varje fall - NOT! :loony:

Förstår virklig din förakt för sjukvården.
Vilket svineri!
Att du överlevt har du bara dig själv att tacka.
Du är en mycket stark tjej, hemul.   :heart_throb:   :rose:

Fick du skadestånd?
Det är rätt jobbigt med skriverier med sådant när man samtidigt är sjuk

Inte! Jag fick inte ens en ursäkt och fick ställa mig sist i vårdkön igen för att få hjälp. Men skulle ju vänta sig att man skulle erbjudas all möjlig hjälp för att åtminstone försöka rätta till det man ställt till, men då fungerar det inte.

Första åren var ju planen att anmäla, stämma, vad som helst. Men det tog sån tid innan det blev någon reda på papperen, om det någonsin blev det, att till slut hade jag varken ork eller pengar för en civilprocess och sen blev det försent.

  :worried: :hugsmile: :bearhug:

Men Hemulen, kan man inte få bombhota dem liiite granna i alla fall? Det har de förtjänat....  :glare: :guns:

Håller med Moncan!  :mad_viking: